Samlade skrifter / Andra delen - Allmogeberättelser, nya allmogeberättelser / 90 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - De bägge glasarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Manuel kände sig ända missmodig. Men när han hade
tackat om folket i stugan, så skulle han väl ändå säga
någonting till Andreas, fast han var så föryrad, så han
visste rent inte, vad han sade.

— Är du allt ifrån staden, Andreas? sade han

— Har du allt kittet färdigt? vrängde Andreas till
och glodde grömt.

— Jag tror, I han börjat skoja smått med varandra
på sista tiden. Ha, ha, ha! — I än allt så välkomna,
så, mente knutsjögubben och tittade skälmaktigt bort
på Petternilla, som satt inne i stugan och spann.

Petternilla blev röd i synen som ett krösen. Hon fick
genast ett ärende ut och viste sig inte mer.

Men Andreas började snart att tala för sig och han
lade sina ord riktigt väl. Han tyckte, det var så roligt
att se, hur de mådde här i Knutsjö, så han var ända
tvungen till att gå framom, när han ändå hade sin väg
så nära här förbi. Nu fick Manuel också mål i
munnen. Han tyckte rent detsamma som Andreas. Han
hade tänkt på, att han behövde gå bort till skräddaren
här och fråga sig för, om han kunde få sytt en ny tröja
till julen. Han hade gett sig ut i god tid, mente han,
för hantverkare äro alltid så krångliga att komma till,
när det lider närmare inpå helgen.

Ja, det var allt gott och väl, här fanns ingen, som
motsade dem. Knutsjögubben nickade och smilade åt
både den ene och den andre. Men bröderna kunde ändå
inte länge tala sig här, så kärt stället än var, utan
Andreas gjorde sig brått och tog avsked, och Manuel
gjorde strax detsamma.

— Det var ju bara till att låna eld, tyckte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>