Samlade skrifter / Andra delen - Allmogeberättelser, nya allmogeberättelser / 129 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Herregården Ransberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

huvudlin åt dem och sydde granna rosor på deras
silkehättor och schalar, så hon hade ständigt fullt upp att
göra och god förtjänst. Och alla människor, som hon
kom i lag med, så tyckte de så väl om henne, för hon
var så snäll och villig och duktig. Och så fick jag också
hyggligt arbete den sommaren. Nu ville jag inte längre
vara rackare. Strängt blev det, förstår sig, för det var
inte annat att tänka på, än att dika och lägga
stengärdesgårdar och slå och ta av säd vareveli endaste
söcken dag. Men så var det också så mycket roligare
om söndagarna. Då hade vi det riktigt som herrskap,
för då hade vi råd till att hålla oss med god mat. Och
så hade vi ett sådant väsen med pojken — den voro
vi då så kära i, bägge två, så jag kan inte utsäga det.

Och innan Greta hade varit hos oss i två månader,
så lät det på ett annat vis i stugorna. Då tyckte folk,
att det var själva den till fruntimmer, den dalkullan.
Fick hon regera länge, så blev det bestämt bärgat folk
på herregården Ransberg. Så hette nu hyttan i allas
mun; det kom ut, förstår sig, att Greta hade frågat
efter ett sådant ställe.

Sommaren gick och hösten med och vintern kom.
Greta, hon höll jämt på med sitt arbete. Jag tog tröske,
när den tiden blev. Och jag hängde i som den värste
slav, för jag hade satt mig i sinnet, att ingen skulle
kunna säga annat, än jag skötte mig, så gott som nånsin
i världen stod till. Och mor, hon var så lycklig, så
lycklig. Medan Greta och jag voro borta, så satt hon hemma
i hyttan och passade den lille och spann.

Fram på våren så kom Greta hem en lördagskväll
och viskade mig i örat nånting, som inte lät illa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>