Samlade skrifter / Andra delen - Allmogeberättelser, nya allmogeberättelser / 164 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Tromp och Krans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

frusen lort en gång, utan att han skall be henne om lov.
Ha, ha, ha! Nej, det var allt det bästa Krans gjorde,
när han fridde mig för den knispan. — Men de säga,
att de stå sig gott.

Nej, tacka vill jag då den käringen, jag har. Johanna
Petternilla, hon var alltid snäll vid Krans och tyckte
så väl om honom, och därför så tyckte jag väl om henne
med. Och hon vill, som jag vill. Och ha vi det inte
justament så frackt, så ä vi åtminstone sams, och inte
svälta vi ihjäl, så länge jag lever och det finns en häst
att flå.

Ja, den Kransen! Den hade jag litet roligt av! Och
jag tror nästan, jag hade hellre velat låta vår Herre ta
ett av våra barn, än jag ville mist honom, medan han
var i sitt bästa. För sådan jakthund, som han var, det
har då aldrig funnits i hela Halland — utom gamle
Tromp, får jag la säga. Jag kunde skjuta vad den onde
som helst för honom. Han grävde ut både räv och
gräving, och det var inte värt, de försökte bitas med honom,
för han klippte dem genast. Och haren tog han många
gånger, så jag slapp att öda skott på’n. Och andungar
bet han ihjäl och slängde, jag hade aldrig annat att göra,
än att bara gå efter honom, och plocka upp dem så fort.
Jag kunde till och med ha honom till fågelhund. För
visste jag om, att där låg en orrakull i en mosse, så
tog jag bara hunden i en lina och så lät jag honom
gå iföre, tills jag kunde se på honom, att han var nära
vid orrarna, för se, då viskade han så anskrämmeligt
med den stora vida rumpan och var så upp i det så —
då band jag snoden om livet på mig och lät honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>