Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Anders Backman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<poem>Den brinnande elden, den brinner så klar, lik två förenta hjärtan, som skulle bli ett par. Det gjorde mig stor sveda och ännu större harm att se en annan vila vid min utvaldas barm. Men långt ner i dalen en liten hydda står, där klagar ensam yngling och faller sorgens tår. Min ungdom är förspilld och min framtid likaså, Gud nåda då den pojken, som bedragen måste gå. En flicka kom så modig, med längtan och med sorg, hon svor mig tro och kärlek, som evigheten lång, hon tog mitt unga hjärta, gick sedan från mig bort. Nu vissnar rosenkinder, den falskas tro var kort. Om alla blad och blommor, de vore i en ring omkring de falska flickor, som har rosat vännen sin, Så skulle jag dem vattna med mina tårars mängd, som faller uppå jorden liksom ett pärleregn. En gång jag bliver döder uti min ungdoms år, då får du komma åter och stanna vid min bår. Gack först till min säng, gack sedan till min grav, där vilar lilla vännen, den du bedragit har.</poem> Åsnebyborna voro allt annat än gästvänliga. Trots de vackraste övertalningsförsök blev jag bortmotad från den ena dörren efter den andra. En bonde blev riktigt arg och röt: — Det var fella fan, ska en behöva säga mer än en gång, att vi inte vill ha'n här. Jag teg och led. Lars var översiggiven. Ett sådant folk! Hade bara hans husbonde varit hemma, då skulle han nog vetat råd; men nu var han borta i kalas, och därför tordes inte Lars ta mig med hem till Östevattnet. — Men tänk, om han var hemkommen! Det gick ju alltid an att höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
