- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Tredje delen - Historiegubbar på Dal /
137

[MARC] Author: August Bondeson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Glader

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Småsaker skall en aldrig lägga på sinnet, sade Glader.
Jag är van vid riktiga olyckor. I fjor miste jag en ko,
som jag hade haft länge. Och det fick väl vara, det med.
Men så fick jag värk i mitt ena öga. Jag var härborta och
skulle fälla ett träd och då, just som jag högg till, så for
där något etter i ögat, så att det började värka. Ja, jag
skulle gärna låtit min andra ko gått med, om jag bara
hade fått behållit ögat. Men det miste jag, och det andra
ögat blev också dåligt. — Hå, en sådan värk! Värken
varade i elva veckor, jag låg här en lång tid utan sans,
Ingen doktor hade vi råd till att söka, vi stackare
häruppe i fjället. Nej, hade inte Stina varit, så hade jag visst
aldrig kommit upp mer, men hon passade mig som ett litet
barn. Ingenting hade vi i huset, hon sprang som en get
över fjället än hit och än dit och bytte sig till litet mjölk
för ett ägg och tyg och väsen och så vidare. För kon
mjölkade inte. Det är med djuren som med folket, de får lida
försakelse, de med. Och hur hon sprang Stina, så lagade
hon alltid, så att jag fick litet, vad jag behövde. Hon har
varit mig så trogen, så om hon har kunnat lätta mig, så
har hon gärna låtit sig själv gå under. — Det värsta av
allt är ändå, att mina krafter inte vill komma igen efter
den sjukdomen. Förr har jag alltid gravit min åker, men
i år har jag inte orkat mer än en liten åker för potäter.
Hade jag skolat gravit mer, så hade det blivit min död.
Det andra fick jag leja för, och därför blev det så litet,
jag fick sått i år. Men jag vill inte klaga. De dagar varda
kommande, då jag inte längre kan vaka. Jag vill tacka
herran, så länge jag får ha mitt förstånd. Jag är nu två
och sjuttio år. Och det är och det blir, som där står i Sibylle
spådom:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 01:41:24 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bondeson/3/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free