Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Glader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varse ett kvinntimmer, mycket väl klätt i silke och övriga
ting, så det frasade ikring a.
Och som han fick se henne, sade hon åt Jon:
— Var är du hemma, eller vad heter du?
Jon var såsom glufset[1] och svarade på det däriga viset:
— Det angår dig inte, kona!
Varpå hon högg till Jon med handen, så han stupade
över stocken.
När Jan, som körde timret, kom tillbaka, låg Jon nästan
sanslös, då blod rann ur både mun och näsa samt även
tycktes tränga ut i öronen.
Jan blev förskräckt och frågade:
— Vad är, som fattas dig?
— Jag menar, fan har varit åt mig, sade Jon.
Men Jan kunde knappast lyfta Jon på hästen, då han
i stället för timmerstock — fick leda hästen i tyglarna till
Åsens stom, där de bodde. Jan var knekt då och hade
namnet Lilja.
Då Lilja hunnit till dörren med Jon, avlyftade han
honom. Jon kunde knappast gå in och vid ankomsten höll
han på att stupa i en eldbrasa. Då satt min mor vid spisen
och aktade, så att han inte kom upp i elden.
Jon fördes till sängen. Men han låg i tre veckor nästan
alldeles, så man fruktade för hans liv, men tillfrisknade
sedan.
Det vet jag då var riktigt och verkligt — jag minns
det ganska väl, jag var då en åtta år.
Den samme morbrodern, som sedan tog till soldat och
tog namnet Lilja, var som ung stamparedräng hos en bonde
vid namn Norberg på Dalkerud under Åsen i Örs socken.
Under det stampen gick, smet han en gång ut och bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
