Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Glader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Kan du säga, vem det är? sade hon.
Jag svarade:
— Det är väl en symamsell ifrån Kaslunda eller ifrån
något annat ställe, som du brukar att ha.
— Nej män, du! sade hon. Detta är nog din fästepige.
Det är Lisbet, det.
Därmed tog hon en brödkorg, gick ut åt trädgården,
nedslog ur ett päreträd några stycken päron, stora och
tjocka som tobakspungar, kom och satte dem på bordet
och sade:
— Sätt dig där på stolen Svenske-Johannes, så får I
under tiden ha detta att roa er med.
Och vi höll nog till godo och tog en eller annan pära.
Men rätt som jag inte visste ordet av, så kastade Lisbet
den sista smulan av päran på mig, och jag betalade genast,
då jag hunnit så långt, att biten inte var för stor. Och så
förnötte vi den aftonen, tills jag åter skulle åt andra
rummet och spisa.
Sedan blev kvällen, och jag gick in i mitt rum. Och
som tid var att gå till sängs, så blev Lisbet lagd i ett rum
näst intill mitt, tillika med en liten flicka, och dörren
emellan våra rum uppsattes på vid gavel av matmodern, för
vi skulle kunna snackas vid.
Åja, vi talade något om orter och riken. Hon frågade,
hur det var med ett och annat i ”det fattiga Sverget”, och
jag frågade tillbaka om vissa orsaker, och därmed fortfor
vi en stund, tills vi somnade.
Men om morgonen förstod jag nog, att hon var något
knotig, för jag ingenting hade sagt till henne. Då jag
talade till henne, vände hon bort huvudet lite. Men för mig
var tid att snart utgå till min befattning, och hon for
samma dag hem till sitt. Längre hann vi inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
