- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Tredje delen - Historiegubbar på Dal /
281

[MARC] Author: August Bondeson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herregården, som var belägen öst om solen och väst om vinden i det förlovade landet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Som nu så var, så yrkade mjölnaren på sin förlovning
med prinsessan, vilken hon lät tillställa efter den sed, som
där i landet var bruklig, så gott som ske kunde under
hennes förtrollade tillstånd.

Emellertid gick mjölnaren, hand i hand med sin fästemö,
för att promenera uti all den härlighet, som här syntes
för ögonen. Mjölnaren var nöjd och berömde allting, som
han såg.

Prinsessan sade:

— Vad tror du detta är, imot vad det under framtiden
kan bliva?

Nu kom de till ett passande ställe, där prinsessan ville
så hava det och sade till mjölnaren:

— Här skall du hugga huvudet av mig!

— Hå, sade mjölnaren, varföre skulle jag det, jag som
älskar dig så utav hjärtans grund, att jag icke kunde hava
någon ro, med mindre jag varje stund finge vara där du
är och i ditt sällskap.

— Nu må ändå så ske, svarade prinsessan. Det är just
det, som skall hjälpa alltsammans, ty förtrollningen är
utsatt till den tid, då jag kunnat fästat en man, som hyser
till mig kärlek och förtroende samt förgäter kärleken och
tager ändå av mig livet.

Härpå grundade mjölnaren en stund och tänkte som så:

Det får vara, hur det blir. Jag har så stor kärlek till
henne, att jag aldrig vill förgäta hennes ord.

Varpå han utdrog sitt blanka svärd, som han fått på
hennes rustkammare, fattade henne i det guldgula håret
och högg till med alla krafter.

I detsamma hugget serverades, så blev ett så högt knall,
att bergen kunnat sjunka, och slottets grundvalar skakades.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 01:41:24 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bondeson/3/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free