- On this page / på denna sida - Om Hanspärsgårds höns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådan fart i de gamla torra trähusen och halmtaken, att
mycket brände inne.
Ute i hagen stodo nu dessa husvilla folken. Kistor och
grytor och stolar och sängkläder voro slängda huller om
buller. — Takresningen på bålahusen ramlade. Lågorna
virvlade upp som ur en tjärgryta inom de brinnande
väggarna. — Stina grät.
— Herre Jesses! kunde det vara eld i askan, som jag
bar ut i går kväll. Det tog eld i köket, och jag hade inte
haft tänt i fyren där. Herre Jesses!
Hon gick fram till Börta och Kalle, som stodo där och
lade sitt tyg till rätta.
— Kära människor, varen inte onda på mig! jag rår
inte för et! jämrade hon sig.
— Det kan ingen för olyckan fly, sade Kalle andäktigt.
— Du får inte va ond på mig, Börta, för dessa hönsens
skull! — Börta! sade hon och räckte fram sin hand.
— För hönsen! — Nu ha vi la inga höns att tala om
mer, tyckte Börta halvt bittert.
Där hade bränt inne så mycket, som varit viktigare att
bärga än hönsen. Nu var där ingenting annat än kol och
aska varken efter de tyska under Börtas säng eller efter
de gamla svenska i Stinas fähus.
— Kära, var inte ond! bad Stina omigen.
— Nej. Herren har straffat oss nog för vårt kiv, sade
Börta. Nu behöva vi varandra bättre än nån gång förr. —
Vi ska aldrig träta mer. Det blir genast förbannelse i
gården, när gårdbofolk träta.
De båda kvinnorna tryckte varandras händer ärligt och
uppriktigt.
— Nu bygga vi ihop och ha hönsen ihop, sade Stina.
Husen voro gudskelov så gamla, så de skulle ändå byggts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>