- On this page / på denna sida
- Om Hieronymus Peregrinus Anatolius' stora lycka
- On this page / på denna sida
- Om Hieronymus Peregrinus Anatolius' stora lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de ville så ha det. — Och den första julen han kom hem,
så hade han jagu köpt en riktigt dyr skräddaresax, hon
kostade minst sina fem riksdaler, som han gav mig i
julklapp. Jag har na, min liv, lika god än.
Därmed drog han ut bordslådan och tog fram saxen.
— Titta här! Hon varar mig ut. Och om de så ville ge
mig tjuge riksdaler för na, så lögn bleve det, att de finge
na ifrån mig. För det är ett minne och ett minne, som står i
mantal. Nägu, det är nån skräddare på milavägar, som kan
visa fram maken till sax, ett sådant bett är det i na. — Ja,
så var han hos Löflundh i fyra år och så blev han gesäll.
Och när han var ett och tjuge år, så var han värre än
Löflundhen själv. Han fick klippa till det finaste kläde och
kordroj och ordna till allting där. Och Löflundh sa: "Får
Per hålla på, som han har börjat, så blir han jagu den värste
skräddare, de nånstingen ha haft i Halmstad stad", sa han.
Och jag tror jagu, att pojken hade fått gifta sig med en av
hans döttrar, om han bara hade velat bli stilla. Men så kom
det på Per, att han skulle längre ut i världen och se sig om.
Och då så hjälpte la inte Löflundhs övertalningar och inte
nånting, för pojken är lik mig — har jag fått nånting i
huvut, så kunna de då inte få ut det igen, om de så ta till
stora tänger. Så reste han med ångbåten till Göteborg. Och
Löflundh hedrade honom på alla de vis, när han såg, att det
inte var nån möjelighet att få honom till att stanna.
— Och det är som jag alltid säger: Vad människan är
öden till, det måste hon också överfara. Vad hon ska bli, så
blir hon, och dit hon ska komma, dit kommer hon. Det är
säkert. Ja, det gu är det. Och Per skulle, kan veta, tvunget
till Göteborg, för det var justament där, som lyckan väntade
på honom. — Nu måtte det komma nån körare. Titta,
pojkarna slängde trillan och bränneträna och sprungo neråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
