- On this page / på denna sida
- Om Hieronymus Peregrinus Anatolius' stora lycka
- On this page / på denna sida
- Om Hieronymus Peregrinus Anatolius' stora lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Gärna det! sade Nils. — Men tvi sjuttan för en sådan
lycka! viskade han i örat på Johanna.
Och hon vickade på huvudet. — Tst!
Nu blev det buller och bång. Det stora lämmabordet
måste ut och alla stolarna med.
Den fina frun satte sig på en stol och höll sin parasoll
över huvudet.
— Jaså, detta är ditt hem, Per! Jag trodde, det var något
riktigt märkvärdigt vackert, efter allt vad du har talt om
det. Men det är ju alldeles likt de andra stugorna vid
vägen. Här finns inte ett träd en gång, som kan ge lite skugga.
Här skulle jag inte kunna trivas för min död. Tänk då på
vår vackra villa vid Jonsered!
Per teg. Men skräddaren tog till ordet.
— Ja, se, pojken ser la på ett annat vis, för se, hemmet
är la alltid förgyllt i barnens ögon, eller hur? sade han.
Frun svarade ingenting på det, utan tog fram en
luktvattensflaska och slog ut en hel störtsjö över det
uppburrade klädningslivet.
— Här luktar så starkt på landet. Det är ett gement
klimat, sade hon.
— Nej, det är la grisen i vedhyddan där borta, kan jag
tro, sade skräddaren varligt.
— Det är väl, att de inte får ha några svin i städerna,
sade frun.
— Tvåbenta kunna de la inte säga sig fria ifrån, tyckte
skräddaren och skrattade och bockade åt sin kvickhet.
Frun svarade ingenting på det.
Under tiden hade pojkarna lassat av alla de många
lådorna med drickesvaror och matvaror, som varit
upptornade på lastvagnen och burit in dem i stugan och i
vedhyddan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
