- On this page / på denna sida
- Om Anders Petter på slätten och järnbanan
- On this page / på denna sida
- Om Anders Petter på slätten och järnbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde haft lust till att bränna upp de usla sedeltrasorna,
han fick, för det de hade fördärvat hans granne gård —
men det gjorde han ändå inte. Men så mycket sa han då
och det svor han en riktig, om inte så helig så dess mer
kraftig, ed på, att aldrig skulle han sätta sin fot på tåget
och åka, om han så blev så gammal som Metusalem. Det
sa han till så många, som kunde höra’t.
Det var det!
Med ständigt växande förargelse såg han nu banan
byggas fram, till sig, förbi sig. Han blev arg, för var gång
han hörde den usla pipan på lokomotivet. Och det var, som
om de uslingarna med flit hade velat erra honom; för var
enda gång, som tåget gick där förbi, så pep det, lika säkert
som klockan i stugan slog, när minutvisaren pekade på
tolv. Och så de usla rallarna! När de först kommo till
trakten, så förbjöd Anders Petter dem att gå fram på
gården, han hade ingenting med dem att göra, han hade
ingenting att sälja till sådant folk. Men sen han hade fått
några rutor inslagna och varit tvungen att springa sig till
räddning från stryk ett par kvällar, sen så måste han la
ta skeden i vacker hand och låta tala med sig, sen lät han
dem få både smör och bröd och mjölk, naturligtvis imot
full och kontant betalning. Sen fick han också ha
fönsterrutorna i behåll och slapp att springa som en jäktader räv
i bygden, efter det mörkret föll på.
Det allra sämsta av allt var ändå det, att Anders Petter
fick intet medhåll därhemma, i sitt eget hus. För Johan,
sonen och enda barnet, han hade gått igenom folkhögskolan
och han tyckte rent detsamma som gubben själv hade tyckt
i förstningen, då det blev tal om denna banan, han tyckte,
det var bra att få en bana. Banan var pulsådran, som förde
blod och liv ut till den minsta krok ute i bygderna, där hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
