- On this page / på denna sida
- Om Anders Petter på slätten och järnbanan
- On this page / på denna sida
- Om Anders Petter på slätten och järnbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klädd nån helgdag. Men han skulle visa gud och hela
världen, hur mycket han extimerade denna banan. Två
rediga gökar mundigade han in och halvstopaflaskan
stoppade han i byxelomman — sen gick han sin väg. Han gitte
inte stanna hemma och se på, när Anna Sofia och sonen
stassade av ner till stationen. Förbannade bana! Han tyckte
nästan, han hade lust till att välta ikull hela tåget, när det
kom, med både landshövding och länsman och präster och
leviter och herrar och proselyter, innan det hann fram till
stationen.
Vart tänkte han sig hän? Jo, han skulle gå till Larstorp.
Gustaf hade ju varit nästan lika rasande på denna
järnbanan som han själv, för de hade skurit sönder Larstorpa
jord med, fast inte på långt när så illa som här på Slätten.
Tänk, vad Gustaf skulle grina, när han fick se honom så
här vanvördigt utstyrd på själva invigningsdagen! Han
skulle ha Gustaf till att dra på sig samma slags grannlåt
— blaggarnsbyxor och träskostövlar och bindtröja och
luden hätta, och så skulle de bägge ställa sig vid banan
och hedra invigningståget med ett hurrande, som blev ett
knorrande, när tåget frustade fram. Hihihi! Det måste han
ta sig en bestyrkare på och det gjorde han.
Men när Anders Petter kom dit fram till Larstorp, så
stod allt folket där, både Gustaf och Karl August och Rika
ute på gården, i sina bästa kläder, färdiga att gå fram till
Kröplinge, till stationen.
— Vart ska du gå hän? frågte Gustaf, när Anders
Petter och han hälsat på varandra.
— Vart ska du gå hän, du själv? tyckte Anders Petter
på sitt vis, försmädeligt, och mönstrade sin medhållare,
som han hade trott, från den fine söndagshatten och ner
till de blanke stövlarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
