- On this page / på denna sida
- Om Anders Petter på slätten och järnbanan
- On this page / på denna sida
- Om Anders Petter på slätten och järnbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folk stodo kvar och sågo på, hur han slog sina finska åttor
nere på gärdet. Och Gustaf ruskade på huvudet och sade:
— Bara han inte tar sig till nåt galet, Anders Petter.
Han är ju rent förörader.
— Å, han stövlar la snart hem, bara han får låtit blåsa
på sig lite, mente Karl August.
— Ja, han ska inte vara så farlig, som han domderar till
det säger Johan, tyckte Rika på sitt vis.
Därmed så vände de honom ryggen och gingo sin väg
till stationen.
Men Anders Petter var så arg, så det ända välvde sig
runt i honom. Intet medhåll av Gustaf en gång! Om han
skulle visa, att han i sin vrede var karl till att tukta och
kasta över ända allihop, både landshövding och länsmän
och präster och leviter och herrar och proselyter! Ja, om
han skulle välta hela klabbet, så Gustaf och Karl August
och Rika och Elin och Johan inte kommo åt att hurra en
gång. Iiiiiii!
Han satte sig på den anackade banan, medan han
funderade på detta härna roliga. Jo bevars, där tätt invid
banvallen låg en sten, som var stor nog att lägga på en av
skenorna, så det sa kritsch kratsch! Pladask i backen med
hela konkarongen! Ha, ha, ha! Det var betalt kvitteras,
för de hade spolerat hans granna gärde. Han grinade, så
huvudet sackade ända ner till knäna. Han tog huvudet i
händerna och grinade i ett grinande, tills han inte visste
mer till sig.
Om en stund kom det stora festtåget ifrån staden.
Lokomotivföraren hade fått syn på karlen där på banan och
visslade ett i ett. Men den, som satt där — han satt, där
han satt. Föraren visslade allt värre och värre och stoppade
på samma gång. Och det var som igenom ett underverk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
