Samlade skrifter / Fjärde delen - I Glimminge och Kröplinge M.V.K. / 202 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Grimlas kalv

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gräto och gräto och letade. Men ingen kalv hittade de
Ack, om de aldrig hade släppt ut kalven! Vad skulle de
säga till mor och far, när de frågade efter honom? De voro
rent tröstlösa båda två.

Till slut gingo de hem och talte om allt för mor. Om
någon skulle kunna trösta och hjälpa dem, så var det hon
det visste de ju av gammalt.

Modern blev mycket bekymrad och bannade dem för
det de olovandes släppt ut kalven. Inte kunde han leva där
ute i hagen, utan passning och utan mjölk. Hon gick strax
med dem ut att leta efter honom. Och långt om länge så
funno de kalven nere i kärret, där han sjunkit ner ända
till huvudet i dyn. Den stackars kossen var nära halvdöd,
när mor Stina äntligen dragit upp honom. Han kunde
knappt stå på sina ben, så att hon fick mest släpa honom
hem.

Men I mån tro, där blev en glädje, som var stor, där i
fähuset, när kalven kom igen. Grimla råmade ett i ett, och
kalven svarade henne. Olof och Anna voro också så glada
och tackade sin snälla mor, som hjälpt dem att få hem
kossen, och lovade att aldrig mer göra något sådant, utan
att först fråga henne om lov.

Men bekymmerna för kalven släppte dem inte. De bådo
nu modern, att hon skulle laga, så att kossen fick leva.
De skulle passa och vakta honom, bara han fick leva.

Modern ville inte svara mycket på det. Hon sade bara,
att det var far, som rådde om kalven. Men de skulle inte
plåga far med att be för kalven, för far måtte ändå göra
med honom, vad som bäst var.

Och det gjorde far. Om morgonen, innan Olof och Anna
voro uppstigna, så var kalven allt slaktad och hans skinn
uppspikat på fähusväggen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>