Samlade skrifter / Fjärde delen - I Glimminge och Kröplinge M.V.K. / 212 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Om Kröplinge döve socknapåg Sören och hans bägge klockor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

godare, så det var alltid ett ombyte. Och till slut så var han
så vander vid detta kringvandrandet i bygden, så han skulle
knappt kunnat tänka sig nånting så konstigt, som att bli
stilla på ett ställe — då skulle han bestämt kommit till att
längta.

Och så var han ju aldrig ensam, vart han då gick och
var han var, för han hade ständigt sina två bästa vänner
med sig. Det var hans bägge klockor. Han hade köpt dem
i ungdomen för de styvrarna, som han hade tjänt sig med
att göra extra handräckningar på ställena. Den ena låg i
hans högra västalomma, den andra i hans vänstra. Den ena
var av gubben Paris, den andra var en vadare, som gubben
Londón hade stått för att göra, och de bägge gubbarna
skulle vara de bäste klockemakarna i hela världen.

Nog var det sant, att de gingo lite skrabbigt på de sista
åren, dessa klockorna, så Sören fick ge Kröplinge
klockemakare nästan allt vad styvrar, han kunde nå och klå, bara
för deras ansning; men ändå så skulle han då inte velat
byta bort dem för de bästa och de grannaste guldklockor,
så kära hade de blivit honom.

Ju äldre klockorna blevo, dess sämre gingo de och dess
mer kostade de i ansning, så till sista byte så hade han
inte råd längre varken att skaffa sig blanksmörja till
stövlarna eller att låta stärka sin halskappa bara för dessa
klockornas skull. Och det kändes allt lite svårt, det, för i
Sörens unga dar så hade då ingen kunnat visa sig på
Kröplinge kyrkebacke med så blanka stövlar och med så vit
halskappa som han. Och han hade sin tro för sig, att det
var justament därför, som alla dägerna hade varit så galna
i honom. Men nu fick det la vara, som det ville, med både
stövlarna och halskappan och dägerna, bara klockorna voro
i gott lag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>