- On this page / på denna sida
- Om Kröplinge döve socknapåg Sören och hans bägge klockor
- On this page / på denna sida
- Om Kröplinge döve socknapåg Sören och hans bägge klockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Näst klockorna visste Sören ingenting roligare än bröllop
och begravningar. Vid alla sådana högtidligheter var det
då lika säkert att få se Den döve som själve prästen. Inte
för det, att han blev bjuden, men han passte alltid på och
hållde sig framme, så att han fick med av fägnaden. Och
han beklagade sorgen presist lika lätt som han gratulerade
brudparet och alltid på sitt egna vis. Ja, jag glömmer la
aldrig hans ord till Johannes i Attarp, när han hade mist
sin kvinna. Den döve träffte honom en tid efteråt och så
sa han:
— Det var rälia kedsamt, att din kvinna skulle gå och
hänga sig. Men jag fick två supar på begravningen, det
var bra!
Alltid sällade han sig till själva likföljet och gick vid
sidan om de sörjande. Och det fick han la gärna, så länge
han bara hållde sig hel och fin. Men sen han började bli
lasig och lortig, sen så lockade de honom helst bort undan
med en sup, för han inte skulle skämma ut laget. Det
nyttade till ingenting, fast han själv trodde det, att han
hade en klockekedja till var västalomma, när han inte var
finer nog för resten.
Ja, nu var den döve socknapågen Sören gammal och grå.
Han hade just fyllt sitt tredje och sjuttionde år — han var
född i jordpäreplocketiden, mer visste han inte själv om
den saken. Men han var pyrig ändå och glad, så länge han
fick gå ikring i stugorna. För, som sagt, voro de litet svåra
och snåla imot honom på somliga ställen, så voro de så
mycket snällare på andra. Men se, pojkarna, de blevo allt
värre och värre, ju äldre han blev; de kunde aldrig få syn
på Den döve, utan att de skulle skoja och leva med honom
på alla de upptänkeliga sätt och vis. Och han slog och
slängde efter dem och hoppade och for som en stolle för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
