- On this page / på denna sida
- Om Kröplinge döve socknapåg Sören och hans bägge klockor
- On this page / på denna sida
- Om Kröplinge döve socknapåg Sören och hans bägge klockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orkte. Och Rackaren hällde i honom både fiskasupen och
grötasupen och sticksupar däremellan, så Den döve var så
välmående, när de skulle stiga upp ifrån bordet, så det var
med napp och nöd han orkte bort till sin soffa.
Så lade de sig att sova. Och Den döves ljus fick brinna,
för en bör alltid ha ljus tänt i stugan om julanatt.
Så om ottan, när Johanna Petternilla var uppkommen
och skulle bju Nils på julagöken — de måste, förstår sig,
upp tidigt för att komma med i julottan — så tyckte
Rackaren, att hon kunde gärna väcka Den döve också med
en gök.
Men när hon då kommer dit bort till soffan med koppen,
så är hon inte kropp till att få socknapågen vaken. Så tog
hon då hans julaljus, som stod där och flämtade och rök
med en lång skare, och skulle titta efter, vad det var med
honom. Då så fick hon se, att Sören var död. Han hade
visst inte tålt vid all den rara julatrakteringen.
Och underligt var det, mente Johanna Petternilla,
antingen hon nu hade drömt det eller hon hört det riktigt;
men det var ända, som om hon hade hört Den döve be till
vår herre då om natten, att han skulle få skiljas hädan nu
i julen medan han hade allt, vad gott han kunde önska sig,
och medan Nils var goder på honom. Och bägge hans
klockor hade stannat, men det var nu inte så underligt.
Så buro de liket ut i vedhyddan, för ungarna inte skulle
bli mörkrädda för Den döve, och gingo till julottan. Där
träffte de Inger Lena i Hålan, som var syskonabarn med
Den döve, fast hon aldrig hade brytt sig om släktskapen,
så länge han levde, och talte om för henne, att Sören hade
slutat sina dagar då om natten.
Då vinkade Inger Lena med huvet och sa det:
— Bara han kom väl bort!?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
