- On this page / på denna sida
- Slädpartiet n:o 2 i Yxered
- On this page / på denna sida
- Slädpartiet n:o 2 i Yxered
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den andre var Ryssen i Tubbared. Han var liten och
svarter, men domderade och levde obegripeligt, så snart
han hade fått sig litet i näbbet. Han hade ett par granna,
rödgrimleta stutar för drögen och dem skrek han alltid så
högt på: "ptro!" och "hit!" så en kunde höra långa vägar,
att Ryssen var ute och vändes.
Den tredje var Löken i Galtabo, smal upptill och tjock
nertill, så att han såg ut, som om han blivit skapter bara
till att sitta. Och därför så hade de la också styrt till, så
han fick sitta nämndeman år efter år vid tinget. Han var
nästan lika saktmodig och tåflig som hans hjälmete stutar.
Den fjärde var Sommarvanten i Klockebo, han som såg
ut, som om han frös, antingen det då var sommar eller
vinter. Han var la den gudaktigaste av dem allihop, för
hans tal var aldrig annat än "ja, ja" och "nej, nej", och han
var nu den ende, som hade kapprock utanpå pälsen och
häck och säte på drögen. Men stutarna hans voro
skrangliga och skrinda och skiftade i både brunt och gult av två
års gammalt hår.
Den femte var Linéus i Hörebo. Hans huvud var så vitt
och ljust av hår och skägg som ett rockahuvud, fullt av
blånor, och ögonen stodo så stilla i skallen som på en döder
fisk. Stutarna voro med ljuslätta, för de voro vit- och
gulbroketa.
Den sjätte var Petter i Sjösgärde och den sjunde var
Jöns i Ornakulla. De sågo ut, som folket gör mest, och det
gjorde deras stutar också, ja, det vill säga, det var
ingenting konstigt med dem.
Så till slut kom själve Kejsaren. Det namnet hade han
fått, för han hade ett så orimmeligt grant, rött, krulligt hår,
så det stod ända som en stor kejsarekrona ikring huvet på
honom. Ja, det var så vidlyftigt, så han fick aldrig stunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
