Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augusta Bengtsson - 25. Bland Värends de sköna, de rika lunder satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där sörjde hon sin älskling, som än i norden var.
Vi skulle han däruppe allena bliva kvar?
8. Men jorden och solen, de rulla sina klot,
och dubbelt nya öden får mänskan gå imot.
Nu Hildas fader kallar sin dotter till sig in,
han ligger på sin dödsbädd — förändrat är hans sinn’.
9. "Hör Hilda, min dotter, min käraste på jord,
mitt samvet’ börjar vakna för stolthet uti nord.
Ditt hjärta sorg jag vållat, förkastad Axel är.
Ack, om han dock här vore, jag hade honom kär!"
10. Så talte och lade sig gubben sakta ned,
en vålnad. Än i drömmen hans rörda hjärta sved.
Han dog och ned i graven han lades inom kort,
men övergiven Hilda gick till sin lövsal bort.
11. På stranden en afton, ej solen bärgad var,
satt ännu sköna Hilda uti sin lövsal kvar;
hon tänkte på sin Axel, hon suckade hans namn,
och vinden tog det sköna uti sin ambrafamn.
12. Och näcken han spelte på böljan upp en sång —
och fram för jungfrun trädde en yngling smärt och lång.
"Kom i min famn, du sköna, förskjut mig ej, jag ber!
Den kärlek, som mig hitfört, sin bild i himlen ser.
13. "Din Axel, din Axel", han suckade, "jag är.
Från norden har jag farit, du är mitt hjärta kär.
På Manhems slätter aldrig jag mera trivas kan,
sen turturduvan, Hilda, ur lunderna försvann."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
