Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amanda Cronsell - 80. HJALMAR OCH HUILDA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
om forntida bragder en gång,
och liljornas kalkar och rosornas blad
sig bugade djupt för hans sång,
och fåglarna soitto så tysta på träden
som gyllene axen på gungande säden,
de nickade bifall vid vårvindens fläkt,
milt smekte hans panna, hans krigiska dräkt.
2. Och hela naturen, föryngrad och skön
och ljuv i sin festrika skrud,
med nyflätad blomkrans och vårmantel grön,
nu log som en längtande brud.
Och glädjen och äran och kärlekens minne,
de höllo sitt fjärrglas för ynglingens sinne,
och hoppet, med vingar av guldski ftad glans,
ljuvt bjöd honom ära och sällhet och namn.
3. Då nalkades Hulda, och drömmen iörsvann
för ynglingens tjusande syn.
Han såg endast henne, såg rodna’n som brann
likt purpur på snövita hyn.
Han kysste en tår från dess strålande öga,
han tänkte på världen och sorgen så föga,
lycksalig han sjönk i den tillbeddas -famn,
han glömde bort ära och rykte och namn.
4. "Du älskar mig, Hulda, och jorden mig bär
som rosen på daggpärlans stig,
du älskar mig, Hulda, och sällheten är
ej mera en främling för mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
