Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 SELMA LAGERLÖF
Närmast intill den stora stenen såg
prosten björnarna, som voro så tungt
och fast byggda, att de liknade
pälsklädda klippblock. De hade lagt sig
ner och blinkade otåligt med de små
ögonen. Det märktes, att de hade stigit
upp ur vintersömnen för att gå till tings,
och att de hade svårt för att hålla sig
vakna. Bakom dem sutto några hundra
vargar i täta leder. De voro inte
sömniga, utan mer lifliga midt i
vintermörkret än någonsin om sommaren. De sutto
på marken som hundar, piskade
marken med svansarna och flämtade häftigt
med tungan hängande långt ut ur gapet.
Bakom vargarna åter smögo lodjuren
omkring, styfbenta och klumpiga lika
stora, vanskapade kattor. De tycktes
sky att visa sig för de andra djuren
och fräste, då någon kom dem nära.
Ledet bakom loen intogs af järfvarna,
som hade kattansikte och björnpäls. De
trifdes inte på marken utan trampade
otåligt med sina breda fötter och
längtade att få komma upp i träden. Och
bakom dessa, öfver hela platsen, ända
bort till skogsbrynet tumlade räfvarna,
vesslorna, mårdarna, som alla voro små
och synnerligen skönt skapade, men
hade en än mera vild och blodtörstig
uppsyn än de större djuren.
Alla dessa djur såg prosten mycket
väl, därför att hela platsen var upplyst.
På den höga stenen i midten stod
nämligen skogsrået och höll i handen ett
tallvedsbloss, som brann med hög, röd
låga. Rået var högt, som det högsta
träd i skogen, hade granriskappa och
grankotthår. Det stod alldeles stilla
med ansiktet vändt mot skogen. Det
spejade och lyssnade.
Fastän prosten såg alltihop
fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han
liksom ville strida emot och inte tro sina
egna öÖgons vittnesbörd. ”Det är ju
alldeles omöjligt det här,” tänkte han.
”Det är något på tok med mig. Jag
har ridit omkring för länge i
skogs
- mörkret. Det är en inbillning, som har
fått makt med mig.”
Men det oaktadt gaf han med största
ifver akt på allting, och han undrade
hvad han skulle få se och hvad som
skulle komma att hända.
Han behöfde knappt vänta ett par
ögoriblick, så ljöd från skogen den
spröda klangen af en liten pinglande
skälla. Och strax därpå hörde han på
nytt buller af steg och af bristande
grenar, såsom då en mängd djur bryter
fram genom vildmarken.
De, som närmade sig, blefvo snart
synliga. Det var en stor skara husdjur,
som kom vandrande. Den tågade fram
i samma ordning, som om den skulle ha
varit på väg till fäboden. Först gick
skällkon, sedan tjuren, så de andra
korna och därefter ungkreatur och
kalfvar. Fåren följde därpå i en tät
skock, så getterna och sist ett par hästar
och föl. Vallhunden gick vid sidan af
hjorden, men hvarken vallgosse eller
vallpiga ledsagade djuren.
Prosten tyckte att det var
hjärtskärande att se tamdjuren komma
tågande rätt mot rofdjuren. Han skulle
ha velat ställa sig i vägen för dem och
skrika åt dem att stanna, men han
förstod nog, att det inte var i någon
människas makt att hejda djurens vandring
denna natt, och han höll sig stilla.
Det var lätt att se, att tamdjuren
plågades inför det, som de hade att gå
till mötes. De sågo eländiga och
ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred
hon framåt med hängande hufvud och
modlösa steg. Getterna hade inte lust
hvarken att leka eller stångas. Hästarna
försökte att hålla sig käcka, men hela
deras kropp riste af skräck. Allra
ömk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
