Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARSNATT I SKOGEN 25
ligast såg vallhunden ut. Den höll
svansen mellan benen och nästan kröp ut
efter jorden.
Skällkon ledde tåget ända fram till
skogsrået, som stod på stenen på
bergets topp. Den gick rundt omkring
det och vände så tillbaka, utan att någon
af vilddjuren rörde den. Och på samma
sätt vandrade all boskapen oantastad
rundt omkring skogsrået.
Medan kreaturen drogo förbi, såg
prosten, att skogsrået sänkte sin
tallvedsfackla öfver en och annan af dem
och vände den neråt.
För hvar gång detta skedde, bröto
rofdjuren ut i ett högt och gladt
rytande, framförallt om det var öfver en
ko eller något annat storkreatur, som
facklan sänktes, men det kreatur, som
såg facklan vändas öfver sig, skrek till
högt och gällt, som om det skulle ha fått
en knif i köttet, och hela den flock, som
det tillhörde, bröt också ut i klagan.
Nu började prosten förstå hvad det
var han såg. Han hade allt hört talas
om sådant från andra delar af landet,
och han kunde inte tvifla om att djuren
hade samlats hit för att utmärka hvilka
tamdjur, som under nästa år skulle
falla i rofdjurens våld. Han kände en
allt större ömkan med de arma
kreaturen, som voro under vilddjursvälde,
fast de väl inte borde ha någon annan
herre än människan.
Knappast hade den första flocken
dragit bort, förrän det ånyo hördes
skällklang nerifrån skogen och
boskapen från en annan gård kom tågande
upp på bergstoppen. Den gick i samma
ordning som den föregående och
vandrade fram till skogsrået, som stod där
strängt och allvarligt och märkte ut
djur efter djur för döden. Och efter
denna flock kom skara på skara utan
afbrott. Somliga flockar voro så små,
att de bestodo bara af en enda ko och
hågra får. Andra utgjordes blott af ett
par getter. Det var tydligt, att dessa
kommo från små torftiga skogshem,
men fram till skogsrået måste de och
hvarken de ena eller de andra blefvo
skonade.
Prosten tänkte på Delsbobönderna,
som hade så mycken kärlek för sina
husdjur. ”Visste de bara om detta,
skulle de väl inte låta det fortgå på
detta sätt, ” tänkte han. ” De skulle väl
våga sitt eget lif hellre än de skulle låta
sin boskap vandra fram mellan björnar
och vargar och få sin dom af
skogsrået. ” »
Så tyckte han sig med ens först
hvarför hans häst hade varit så ifrig
att föra honom till djurens mötesplats.
Det var nog hästens mening, att prosten
skulle få reda på detta för att han skulle
göra ett slut på rofdjurens öfvervälde.
Det var brukligt i Delsbo, att
boskapen hvar sommar sändes till fäbodarna,
som lågo långt inne i vildmarken, med
bara barn eller unga jäntor till vallhjon.
Det var ju att riktigt bjuda ut de tama
till rofdjuren. Ingen tänkte på att
skogen först och främst borde befrias från
farliga vilddjur, innan den försvarslösa
boskapen släpptes dit.
”Inte har jag mycken makt,’” tänkte
prosten, ”men någon ändring i detta
måtte jag väl ändå kunna åstadkomma.’””
Så länge som kreaturens vandring
varade, stod prosten stilla i skogsbrynet
och såg allt, som försiggick. Den sista
flocken, som kom, var
prästgårdsboskapen. Då den drog in på
mötesplatsen, blef hästen orolig. Det är väl
inte annat att göra än att lyda de lagar,
som djuren ha satt sig själfva,” tänkte
prosten och släppte tygeln, hvarpå
djuret förenade sig med sina kamrater och
gick med dem förbi skogsrået. ”Måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
