Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOHENLOHE OCH KÖPENICK
ar GUSTAF STRIDSBERG.
fär tyskarna 1871 inryckte i
ö0 Paris, påträffade de i
miniCG sterierna åtskilliga papper af
intresse. Så anträffades t. ex. den
franske militärattachéens i Berlin rapporter
— olästa. Och en diplomatisk depesch
angående undersökningar om de
sydtyska staternas eventuella hållning vid
en sammanstötning mellan Preussen
och kejsardömet hade åtskilligt att
förtälja angående framstående tyska mäns
yttranden i den vägen. En af de
interpellerade var en högättad sydtysk
ädling, hvilkens namn i dessa dagar flugit
öfver hela Europa. Det var den
dåvarande bajerske ministerpresidenten
Hohenlohe.
Tillfrågad om Bajerns ställning till
en väpnad konflikt mellan Preussen
och Frankrike, hade han svarat: —
”"Vi förbli neutrala.” Men, som alltid
i de stora omskiftenas tider, var detta
ett svar, Som ej ansågs vara ett svar af
den frågande, hvilken fortsatte med att
antyda, att en dylik neutralitet skulle
blifva en omöjlighet. Då hade den
bajerske ministerpresidenten sett
fransmannen fast i ögonen och yttrat: —
”Då kommer Beajern, utan att fråga
efter kampens upphof eller mål, att
ställa sig vid Preussens sida.”
Det franska sändebudet
underrättade sin regering, att om man fasthöll
vid krigsplanerna, så måste denne
ministerpresident aflägsnas. Genom
intriger lyckades det äfven att under de
första veckorna af 1870 få honom att
nedlägga sitt ämbete, därtill drifven af
representationens skickligt underblåsta
missnöje. Men tysk patriotism och
stridbarhet kommo fransmännens
beräkningar på skam, och depeschen om
Hohenlohe omhändertogs i Paris af
tyska händer.
”Den mannen måste vi finna
användning för,” yttrade Bismarck, när
detta papper förelades honom. Och
furst Chlodwig von
Hohenlohe-Schillingsförst gick en lång och lysande bana
till mötes i det större fäderneslandets
tjänst — som ambassadör i Paris, som
Statthalter i de eröfrade ”riksländerna”’
Elsass-Lothringen och som det nya
tyska rikets tredje rikskansler.
Fem år ha förflutit, sedan han steg
i grafven, men sedan två månader
tillbaka har hans namn varit på allas
läppar i mycket högre grad än som
någonsin var fallet under hans lifstid. Hans
nyss utgifna memoarer ha väckt ett
enastående uppseende, som näppeligen kan
komma att öfverträffas, ens när en
gång det tredje bandet af furst
Bismarcks minnen flyttas ut ur sitt säkra
förvaringsrum i Bank of Englands
hvalf, där de ligga utom räckhåll för
äfven den mäktigaste hand i Tyskland.
När de båda oktavbanden den 10
oktober utsändes i den tyska
bokmarknaden, hade redan allmänhetens
uppmärksamhet i högsta grad väckts
genom några på förhand i ett par tyska
veckotidningar publicerade utdrag samt
af ett af dessa utdrag föranledt
kejsartelegram.
Och man hade redan på förhand
fördjupat sig i hvarjehanda
spekulationer angående hvad afsikten månde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
