Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 GUSTAF
Man tyckte att pastor Anshelm
utmärkte sig genom alltför världslig
företagsamhet och tog sitt ämbetes
viktigaste utöfning väl lättvindigt. Han var
känd för att skrifva sina predikningar
på söndagsmorgnarna mellan frukost
och sammanringning — när han alls
skref dem.
Nu rätade han sig käckt i skrifstolen
.och vägde i handen ett med första
posten ankommet bref. Med andra
handen strök han upp sina hvassa
mustascher och de grå ögonen flammade till
som blänkfyrar — till dess blicken åter
kallnade och fast spejade ut i framtiden.
Det var nämligen sin egen framtid
pastorn vägde i handen och såg hägra
för sig denna morgon. — Han skönjde
i den stunden icke prästgårdsträdgården
utanför, där åldriga kastanjer stodo
vissnande med löfmassor i guldrödt och
silfverpopplar i bleknande svart och
silfvergrått. Bortom trädens mur, som
vaggade och skiftade färg för
morgonbrisen, svängde en väderkvarn sina
stora, segelklädda vingar i stigande fart.
Och öfver hela den daggångande
fredligheten därute lyste himlen höstklar
och kyligt blå.
Andra, rörligare, storslagnare syner
lockade honom nu. Men det muntert
granna vädret stod i hemligt förbund
med en oväntad glad nyhet, som satte
pastorns blod i ungdomlig svallning.
Han började gnola midt i sina
funderingar, till den grad läskade och lifvade
de hans sinne. Med en smäll slog han
brefvet i bordet och sköt stolen ett
stygke ut på golfvet, så att det
gnisslade gällt. Han ville ha svängrum.
"Tja,” utbrast han för sig sjäif,
”hvarför inte hvarför, hvarför
inte? ”
Fötterna hamrade i samma glada
takt som gnolandet nyss förut. Hade
ULLMAN
hans kyrkoherde, den gamle
hedersmannen Mårten Hoberg, just då sett
och hört sin adjunkt, skulle han
otvifvelaktigt som ofta förr betygat : ”Pastor
Anshelm! Pastorn passar inte till
präst!”
Lika visst skulle Jean alltför villigt
instämma med sitt gamla svar: Nej,
detsamma säger alltid ”mamsell’. Och
det är för resten min gamla mammas
skull, att jag blef präst. Men jag dömer
henne inte för det.”
Han dömde öfverhufvudtaget ingen.
Pastor Anshelms hela moral låg i det
enkla och tänjbara budet: älsken Gud
och bröderna! Han hyste intet agg
mot någon i världsalltet, hvarken den
högste eller den minste. — Tvärtom,
han hade förvärfvat sig en oerhördt
vidlyftig bekantskapskrets inom alla
samhällsklasser — mest onekligen
vänner af den orätta mammon. För :dem
åtog han sig alla möjliga uppdrag,
förmedlade köp af egendomar och
slaktkreatur, gaf råd och upplysningar,
varningar och rekommendationer och
skulle, om ämbetet tillåtit, drifvit
omfattande agenturverksamhet såsom nöje
och binäring. Om ämbetet tillåtit —
där låg hans stötesten!
Ått han var en ferm och driftig karl,
medgaf äfven kyrkoherde Hoberg, som
eljest hade så mycket att anmärka på
sin adjunkt, att han slutligen tröttnat
på sitt eget gräl och numera i fullständig
hopplöshet nöjde sig med overksamt
ogillande. Han fann Anshelm så
grundligt oprästerlig, att han ej kunnat förmå
sig lägga bort titlarna med honom,
såsom annars med sina biträden, när
de oförvitligt tjänat honom något år.
Men denne oförbätterlige pastor visade
sin förman all skyldig vördnad, ibland
rent af en slags barnsligt förtroendefull
öppenhjärtighet, som halft förvirrade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
