Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EROTISKT SKUGGSPEL.
ETT EFTERLÄMNADT ROMANFRAGMENT ar OSCAR LEVERTIN.
I.
Zd Hans Ewald för den dam,
som han skulle hafva till bordet, kunde
han knappt urskilja hennes anletsdrag.
Han hade aldig sett fru Waern, men
hennes man kände han, politikern.
Ewald hade hört Waern tala om saker,
som han antagligen begrep, i kammaren,
och om saker, som han säkert icke
begrep, i teaterfoajéer och på
konstutställningar. Hans regelbundna
medaljansikte och hans grammatikaliska
svenska hade alltid berört Ewald lika
retsamt. Han föreföll som en
vinbutelj utan vin, denna berömda
parlamentariker, tom bakom den förnäma
påklistrade etiketten. Därför hade Ewald
i detta ögonblick ej heller den ringaste
tro på hans konst att välja hustru.
Det var rätt åt honom, men förargligt
just nu, när man skulle bjuda hans
fru armen och ha henne till sällskap
en lång middag.
I matsalen bländade först alla de
elektriska lågorna mellan de blodröda
rosenkorgarna. Maskinmässigt inledde
Ewald ett samspråk. Men först när
han lyfte sitt vinglas och drack sin
dam till och hon vändt emot honom
ett par tindrande grå ögon, med
alltid melankolisk, mörk iris, såg han
egentligen, hur hon såg ut, och det
klack till inom honom.
Hon var förtjusande,
samhällsteologens fru, där hon satt djupt urringad
mot svart spetsverk med hufvudet lätt
böjdt mot ena skuldran, liksom tyngdt
af den kask af korpsvart hår, som reste
sig öfver pannan, ett hår så rikt och
nVvdet var så dunkelt i salongen,
] att när värden föreställde
krusigt, att det lilla bleka ansiktet
därunder nästan försvann. Tahiti,
hviskade Ewald för sig själf. En glömd
syn från en ungdomsbok fick lif, den
oceaniska bilden af en Tahitiflicka,
sittande vid palmstranden till den
soidallrande atlanten i tropisk vår.
Ansiktet var blekt och tunnt, näsborrarna
litet breda, den slutna munnen röd och
skarp som skuren med en enda skåra
af en knif. De nakna axlarna lyste
flickaktigt spensliga, men handen, som
låg bredvid honom på duken, var en
trettioårig kvinnas, medveten och
förtaren.
Samtalet vid middagen gled
nyckfullt hit och dit. Men så fort det ville
glida ut på den allmänna körbanan,
ledde Ewald det genast åter in på en
lönnstig, där de två gingo allena. Han
hörde själf, hur inställsam hans
stämma blef, hur han lockade med
smickrande och hala ord, nyfiken om hon
skulle lystra. Men hon skrattade klart
och orädt och följde med på den smala
stigen, men utan att gå i någon af hans
fällor. Han blef het, som han fått blod
på tanden. Vinet brände i hans ådror.
Då och då hörde han sitt namn
nämnas. Någon drack honom till eller
riktade en fråga till honom, och genom
ett skälfvande ljustöcken, i hvilket det
gnistrade af lågor, rosor och juveler,
såg han ett ögonblick kretsen kring
bordet. Men strax därpå försvunno
ansiktena åter i ljustöcknet. Sorlet af
rösterna blef sorlet kring den smala
skogsstig, där han hetsade och
förföljde sitt gäckande villebråd.
Rätter och viner buros in oech
försvunno. Tiden gick, lifvet giek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
