- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1907 /
84

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

84 OSCAR LEVERTIN

Ångesten för skilsmässan kom öfver
honom. Hon skulle försvinna, utan att
han fått fatt i handen, som låg där på
duken blott ett par tum från hans
egen, hennes hand som såg så
medveten och förfaren och så kunnig ut!
Kanske skulle han aldrig
sammanträffa med henne mer? Hon skulle
försvinna, utan att han ens visste, med
hvilket namn han skulle kalla henne.
Hennes namn! Han fick en längtan
efter det som efter ett löfte. Hennes
namn, som han ville hviska när han
blef ensam med en förnimmelse af
stulen smekning, som han ville
upprepa, som hypnotisören ropande sitt
effer ur fjärran. Försiktigt som
farmaceuten blandar sina ingredienser, blan
dade han dyrkan och närgångenhet.
Han sade:

”"Det är icke min mening, fru
Waern, att vi skulle bli du första
gången vi ses, men jag måste veta ert
förnamn. Med efternamn tänker jag
endast på mina fiender.’”

Hon skrattade med ögonen,
munnen, groparna i kinderna, och det for,
tyckte han, som en gnista af leende
öfver hennes nakna hals och arm.

”Carolina, ” sade hon högtidligt.

Det var omöjligt att svara på.

"Man skall icke fråga så mycket
här i världen. Det värsta är, att
mitt andra namn är ändå fulare...
Amalia.”

”Det är som tog ni på er mormors
ostindiska schal och sammetsmaniilj ...
Jag måste döpa om er.”

Hon vände mot honom de grå
ögonen med de mörka, melankoliska
pupillerna.

”Hvad skall jag heta?”

”Ruth.”

”"Hvarför ?”

”Det är en vers, som just nu dök
upp i mitt sinne.”

”Låt höra.”

”I framtiden kanske, om vi bli
goda vänner... om jag får ett litet
gästrum i ert hjärta.”

Hon skakade på hufvudet med allt
det svarta, krusiga håret.

”Mitt hjärta är trångbodt.”

Det var en tillrättavisning.
Middagen skulle just sluta. Slaget var
förloradt. Man reste sig från bordet och
skildes. I salongen slog hon armen
om en väninnas lif och flög bort. Där
lyste nu fullt med lampor. Allt såg
så annorlunda ut emot den gången, då
han i dunklet bjöd Ruth, som han
aldrig sett, sin arm. Den gången! det
föreföll längesedan. Ewald tyckte sig
med hårfin säkerhet veta, att han haft
lyckan sittande bredvid sig men ej
förmått fånga den. Rundt ikring från
soffor och mjuka stolar lyste andra
kvinnoansikten, yngre och mer
strålande än Ruths. Men de föreföllo
honom grimaserande och själlösa. Han
blef sorgsen. Han ville ingenting se
eller tänka. Han ville svepa in sig
själf och allt sitt i rök. Tobak, tobak
och whisky! Hans Ewald tillbragte
återstoden af kvällen i en och samma
skinnstol i rökrummet, deltagande i ett
samtal om aktier, befordringar och de
europeiska regenternas privatlif.

I.

Hvarför får man efter en tom, tung
dag en dröm af obestämdt men
outsägligt välbehag? Ingenting har händt,
som kan förklara hvarför
elfenbensporten, genom hvilken de vackra
drömmarna skrida till de sofvande, just den
natten öppnats. Hvardagstankarna,
med hvilka man gick i säng, liknade
de veckiga hvardagskläderna på
stolskarmen bredvid bädden. Oförmodadt
som af en hemlig nåd har den ljufva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:25:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1907/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free