Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLE NICKS LEFNADSSAGA
Hvad som dock gjorde dagen fullt
amerikansk var det otaliga antal
crackers och fyrverkeripjäser hvilka
exploderade öfverallt med smällar af från en
knallhatts styrka till en fältkanons. De
flögo omkring på taken, längs
väggarna, utefter gatorna och upp i träden
det gnistrade och brakade, yrde ocg
fräste öfverallt. Hästar skenade,
rockskört togo eld, klänningar flammade
upp, fruntimren skreko och man såg
gubbar som med ungdomlig spänstighet
hoppade högt i vädret när någon
hväsande projektil borrade sig in i deras
abdomen för att därifrån under ett
komprometterande dunder utsända en
kaskad af kulörta stjärnor. Negerfrön
och öfvermaga hvita täflade om att
applicera smällare på ärbara äldre
kvinnspersoner och hela befolkningen
for fram som om själfva den Sure flugit
i den i egen person. Tumultet, skriket
och stojet var obeskrifligt. Mest
påminde det om när landet väljer en ny
president.
Egendomligt nog brann ej staden
upp, och ehuru lasaretten snart blefvo
öfverfyllda återstod dock en stor del af
invånarna. Jag är än i denna dag ej i
stånd att förklara detta fenomen. Äfven
vi själfva undsluppo med lifvet och
intogo vår middag i frid på ”de Soto’”’,
där raketer voro förbjudna, och
smällarna endast härrörde från
champagnekorkarna.
Därpå gingo vi till operan som gat
en galaföreställning. Nick hade aldrig
sett en galaföreställning, så att han fick
följa med, nedstoppad i kavajfickan —
ty frack var ej nödvändig eller ens
önskvärd bland allt fyrverkeriet, där
skörten i alla fall ej skulle funnits kvar
vid hemkomsten.
Teatern var besatt till sista plats och
105
musiken ganska god. Nick visade sig
vara mycket känslig för tonernas makt.
Jag höll handen öfver honom för att
han ej skulle krypa ut; ett smältande
adagio fick honom att slicka den under
det att han knaprade på mina naglar
när musiken blef lifligare. Slutligen
stack primadonnan i med en ton så
hög och så falsk, att han högg mig i
tummen af alla krafter. Min hand flög
ut ur fickan och med den följde Nick.
Han släppte dock genast sitt tag ocn
hamnade på axeln på en barhalsad dam
som satt framför. Det lilla ludna
djurets närvaro kom henne att gifva till
ett skrik, hvilket likt en syl
genomborrade hela auditoriets öron.
Församlingen trodde att ljudet kom från
primadonnan som öfverträffade sig själf och
bröt ut i en åska af applåder. Under
det att den barhalsade damen
svimmade nöp jag försiktigt lille Nick och
stoppade ned honom igen.
Men primadonnans rykte vardt i
uppgående. Alla stadens tidningar
förmälde morgonen därpå att ännu ingen
sångerska förmått taga trestrukna G
med sådan verve som hon. Nu har
hon 1000 dollars för hvarje afton hon
behagar uppträda samt kan sjunga hur
falskt hon vill utan att någon
musikrecencent vågar mucka. Och det har
hon Nick att tacka för, fast hon inte
vet om det. Häraf synes huru lätt
litet skrik kan skapa ett rykte.
Antingen nu Nick blef nöjd med sin
välgärning, eller var mätt och uthvilad,
eller ville fira julen på sitt eget vis —
alltnog ställde han efter vår hemkomst
till en af de lifligaste nätter jag ännu
varit med om. Han började med att
undersöka hvarje vrå i rummet, ej så
där noga och eftertänksamt som
resande stundom göra i ett nytt hotell, utan
han störtade med utbredd flyghud mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
