Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLE NICKS LEFNADSSAGA
gymnastik under öfverresan tänkte han
ej på, förmodligen ansåg han sig vara
frisk nog i alla fall. Jag hade eljest
hoppats att han skulle begagna tillfället
att slå ett af ingen ekorre förut
uppnådt rekord i rullning och dymedelst
få sitt namn bekant samt sitt portrö:t
i tidningarna. "
Vi gingo emellertid ombord på
Campania, en af dessa hafvets
vindhundar, som oberörda af stormar, sjö
och mötande fartyg med 23 knops fart
ränna fram genom alla mötande hinder
— långa, skottspolsformade fartyg,
hvilka darra i hvarje fog till följd af
propellrarnas jättearbete och som »på
fem dygn ila fram från den ena
kontinenten till den andra.
Jag vill just ej påstå att man trifves
på dessa båtar. Man är ett kolly som
fraktas öfver från New-York till
Liverpool fortast möjligt, det intrycket har
man hela tiden. Maten är ej vidare
god, vinerna än sämre, uppassningen
mycket underhaltig. Men som Nick
hade reservportioner med sig, ej drack
vin och passade upp sig själf, gjorde
han ingen anmärkning, utan åt, sof och
lapade konserverad grädde så att han
vid landstigningen svällt ut till sin
dubbla volym.
Han färdades vidare på de korta,
smutsiga och antediluvianska vagnarna
med svindlande fart på sex timmar till
Hull, blef anmäld i tullen vid
Göteborg, men kunde ej klassificeras, och
fortsatte därför oantastad till Sköfde
där han erhöll ett hus för sig själf,
hållande en kubikmeter i rymd och
försedt med alla nutidens
bekvämligheter.
Likasom alla andra trifdes han godt
i den staden. Jag skulle måhända
hand
skas vårdslöst med sanningen om jag
påstod att han särskildt njöt af att åse
107
ridningen och exercisen, ty han fann
snart att svenska värnpliktige och
rekryter i vighet – måhända äfven i
snabb uppfattningsförmåga — stå långt
efter Louisianas ekorrar. Men han
tyckte om luften, om solskenet och om
den vänlighet som visades honom.
Kom så omsider en dag när vi
ånyo voro fria att röra på oss. Vi
beslöto oss för Mississippi, hvilket ju ej
heller var alltför långt från Nicks
ursprungliga hem. Som vi funnit att
han tyckte blåsten på Nordsjön vara
kall och disig, reste vi öfver Bremen
denna gången och togo Barbarossa, er
stor, bekväm Lloydängare som ej
ansträngde sig i onödan utan använde
tio dagar, men där allas humör var
godt, bordet öfverdådigt,
dryckesvarorna höjda öfver allt beröm och
uppassarna så tjänstvilliga att man knappt
behöfde tänka sig en önskan förrän den
var uppfylld. Det var en plats som
passade Nick, det där fartyget. Han
hade sin fulla frihet, och han använde
den. Använde den ganska ogeneradt
till och med. Tacklingen kunde han
snart utantill och kommandobryggan
var honom lika litet helig som
spelrummet. Men hela skeppets besättning
likaväl som de friska passagerarna
åsågo med glädje hans ungdomliga
lefnadsmod; de sjösjuka kände sig
kanske något upprörda i sitt inre när
han dansade omkring dem mer orolig
än själfva hafvet. Dock, detta var deras
och svabbpojkens affär.
I Mississippi hade vi en jakthydda.
Den var just inte stor, men tämligen
bekväm och lämpad för ändamålet,
med taggig stängseltråd spänd kors och
tvärs rundt omkring, skottgluggar här
och hvar och byggd på pålar, så att
hvarken negrer eller ormar kunde
komma in utan vissa svårigheter. Dit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
