Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
förde vi Nick mot jultiden, ty där var
det varmt och godt att vara.
Han fick gå och komma som han
ville. — Fullt af träd med olika slags
nötter växte det öfverallt, och han
samlade stora förråd som han drog in i
sin bur. Då ville vi — i ovis enfald
— lyckliggöra den lille med en maks,
samt betalade en negergosse en dollar
för anskaffandet af en dylik. Hon
kom också, en uppsluppen, gladlynt,
skälmskt anlagd ekorrhona med
oklanderlig, glänsande hud, sprittande ögon
och en flykt full af spänstighet och
behag; ung var hon ännu, knappast
årsgammal. Hon kunde väl näppeligen
hunnit trampa ut barnskorna, såvida
detta uttryck må tillåtas om en
urskogens invånare, hvilken knappt drömt om
vare sig skor eller korsett. Hon gjorde
allt för att pigga upp Nick, hon
fladdrade behagsjukt omkring honom, visade
honom sina mest förföriska ställningar
och språng, knuffade honom med
skälmsk naivitet i ryggen, drog med
intresserad min i hans murrhår och
låtsade som om hon aldrig sett en
prydligare svans än hans.
Och nu kommer det tragiska i Nicks
historia. Vi funno till vår häpnad att
han med iskallt lugn mottog all
hyllning, att han till och med sökte
ursäkter att undvika den.
Nick hade blifvit en inbiten
ungkarl!
Hans okänslighet retade henne.
Hon intog utan hänsyn till hans vancr
sin plats i hushållet, vände upp och
ned på hans omsorgsfullt
hopkonstruerade bädd, förtärde hastigt hans med
möda upplagda lager af hopsparade
nötter och förvandlade genom oafbrutna
anmärkningar hans nattsömn till en
orolig slummer.
Vi tänkte först att det skulle bättra
C. A. C.. LEWENHAUPT
sig när de blifvit litet närmare bekanta,
men funno snart att han blef allt
vresigare och hon allt mer f—d, om så
må sägas om ett fruntimmer. Oaktadt
motståndet togo vi därför och släppte
ut henne i skogen igen, så att hon måtte
lämna Nick i fred och lefva sitt eget
lHT bland likatänkande, hvarpå vi rodde
bort till vår närmaste hvita granne,
mr Stipes, för att med honom röka
några goda cigarrer och tömma en
flaska Cederlunds punsch, som vi fått
oss tillsända från en god vän i
NewYork i julpresent.
Det var en svensk mils rodd fram
och en tillbaka, men hvita grannar äro
sällsynta i den trakten, och de svarta
undviker man gärna när man vill hafva
trefligt. Vi voro åter i vår hydda strax
före mörkningen samt gingo till Nic&ks
bur för att se om han var nöjd att få
vara i fred. Han låg på rygg, blodet
sipprade från ett djupt bett i hans bröst,
och han var nära medvetslös. Min
hustru tvättade genast såret med friskt
vatten, men vi kommo för sent, han
var redan förblödd. Hans elaka unga
maka satt skadeglad i fönstret, sprätte
med svansen och försvann med ett
väldigt hopp ut i skogen öfver
stängselnätet när jag i vredesmod ryckte till
mig den på väggen hängande bössan
för att låta henne försona sitt
öfverlagda, försåtliga mord.
Lille Nick ligger nu och hvilar
under en blomrabatt vid jakthyddans
veranda. För att vara bara en flygande
ekorre fick han se en del af världen.
Måhända hade han varit lyckligare om
han ej gjort det, utan genast blifvit fri
i Alabama när vi först träffades,
måhända satte han också värde på våra
omsorger och vår vänskap, samt fann
full ersättning i dessa. Hvem vet.
Ingen undgår sitt öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
