Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
sen du tog ungarna .. Hon går väl så
där tills hon vänder bena” i vädret ...”
Den äldre ryckte på axlarna.
”Å... så länge hon äter, är det
ingen fara...”
De gingo några steg men stannade
vid ett skrik, som var fullt af vild,
ohygglig klagan. Det var som om man
mördat barn, torterat häxor. Det dog
som en drunknandes stämma ute på
ett stort, öde vatten.
I ljuset från salsfönstren tyckte
Torkel sig fånga ett blekt leende hos
mannen bredvid sig, och han märkte
plötsligt något tomt i hans ansikte,
något kring ögon och mun, som gjorde,
att han liknade sin egen dödskalle.
""Det måtte vara svårt att höra, när
man är ensam i mörka skogen.”
”’Jag har hört många sjuka räfvar
skrika ... som pojke var jag kanske
rädd för det.... Men nu gå vi in till
ljuset och konjaken, hvad?”
Vid salslampan satt inspektorns fru
ännu öÖöfver ett handarbete. Hon var
skånska med en annan bredd och
fasthet än hos uppsvenskorna. Hennes
sätt var litet dröjande, och hennes
leende var trött, men det lyste med två
klara, hvita tandrader. Torkel hade
först känt sig ängsligt tom och osäker
bredvid denna trettioåriga kvinna med
hals och bröst som en altsångerska.
Men hennes leende hade småningom
vunnit och värmt honom.
Hon bad honom komma och se på
mönstret. Det var solrosor i
klumpsöm. Han kände hennes hår mot sin
tinning.
”Mycket vackert, fru Deurell...
Men att ni har tålamod att så där döda
timmarna med tusen små nålstyng!”
”Det skall bli en present.”
Hon log hemlighetsfulllt och litet
öfvermodigare än vanligt ut i det
fat
SIGFRID SIWERTZ
tiga rummet. Hennes min stack
honom, utan att han förstod hvarför.
Hon gled plötsligt öfver till något
annat.
”Det var förskräckligt så
räfstackarn skrek nyss. Herr Bloon
gjorde oss sannerligen ingen tjänst med att
ge den åt min man. Hvad tycker ni
om herr Bloon ?”
Julius Bloon var en ung godsägare
i trakten. Man hade blifvit bekanta en
gång, när han kvarhölls af snöhinder.
Torkel såg framför sig en ung jätte
med tvärklippt, blondt helskägg, grå
ögon och fin, hård mun. Han erfor
obehaget hos den, som tvingas att tänka
på en person, för hvilken han själf
knappt existerar.
"’Jag tror han är en farlig
människa.”
Hon tog åter sin nål.
""Jag tror han vet, hvad han vill. ”
Stationsinspektorn slamrade med
glas och buteljer inne på sitt rum.
”"Nu är det klart! Kommer du,
Livijn? ”
Torkel steg in i ett stort, kallt rum
med skamfiladt skrifbord, trasiga gröna
korgstolar och en massa burar kring
väggarna. En hvit råtta vaknade, när
lampan flyttades, och började springa i
sitt hjul. Hennes små rubinögon glödde
af ifver, där hon arbetade utan att
komma någonstans.
Man drack och sade då och då
något likgiltigt. Torkel höjde ofta
rösten, så att det hördes till salen ...
Fru Deurell mumlade ett trött
godnatt därutifrån och försvann utan att
visa sig i dörren. Torkel frös och
kände en plötslig vrede öfver att åter
sitta i detta rum och dricka med denne
man, som aldrig kommit honom nära.
Han stirrade på den andres grå ansikte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
