Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 SIGFRID
löjlig på samma gång hans stolthet
stegrade sig och tuggade betslet.
Deurell fann behag i den vändning
samtalet tagit och började följdriktigt att
skryta med ungkarlsårens
kvinnoaffärer. Han hade drifvit upp sitt
villebråd på Friedrichstrasse, druckit
inledande stout på Piccadillys barer, sett
Moulin Rouges röda eldvingar. Han
hade sprungit i variétéernas kulisser
och riskerat lifvet i gränderna. Det
blef en del detaljer ...
Torkel såg i sitt glas och lyssnade.
”Ja... och nu är du gift...”
Han ångrade sig genast och kände
att de kommo in i dödvatten. Det blef
en stund kvaf tystnad. En fågel slog
med vingarna i en öfvertäckt bur.
Stationsinspektoren drack.
”Ja... nu är jag gift...”
Han fortsatte med en stämma,
hvilken icke var hans vanliga. Det var
som om han tvungits att tala om något,
som länge, länge legat och frätt i hans
innersta.
”Har du undrat öfver att jag inte
har barn?”
Torkel stirrade på honom. Nej, det
hade han aldrig tänkt på.
Den andre fick tillbaka sin förra
röst.
”"Inte beror det på mig ... Jag hade
en pojke innan jag gifte mig... fast
han är död nu...”
Torkel hade en plötslig, kväljande
förnimmelse af att han ljög. Det var
något sjukt i saken. Han kände att de
båda människorna inte hängde riktigt
tillsammans, de bara klibbade vid
hvarandra ... På samma gång välte det
upp hett och tungt inom honom. Hon
som förut varit förmannens fru, blef
med ens något mera. Hon led, säkert
led hon. Han anade tusen möjligheter
bakom hennes indolens. Hon blef
SIWERTZ
kvinnan, som man drömmer om, trår
till, söker i ängslan och vånda. Det
kom så plötsligt och starkt, att han
bleknade.
Den andre märkte ingenting. Han
talade vidare om sin fru. Det blef
Småningom några skrytsamt indelikata
förtroenden.
Torkel drack hans ord med ångest
och lust som ett sött gift ...
Klockan slog två och de skildes.
Den unge stod stelt lutad mot
dörrposten och såg sin dryckeskamrat
vackla in i sängkammaren. Han kunde
slängt undan honom i ett hörn. Hvarje
nerv kved efter henne därinne.
Dörren föll igen, och det var mörkt.
Han trefvade sig uppför trappan till
sitt rum. Han måste uppbjuda all sin
kraft för att inte skrika, slå sönder
något ... Han såg henne ge plats i
bädden, såg mannens håriga magra
händer glida öfver hennes kropp. Han
kastade sig ned med örat mot golfvet
för att lyssna... Nej, det hördes
ingenting ...
Lampan tändes. Det fattiga,
ensamma rummet pressade honom med
ohygglig ångest. Han måste ut igen ...
öfver fältet ... fram på skogsvägen.
Han gled utför trappan. Från
sängkammarfönstret skar en knifhvass
ljusstrimma ut på den frostiga sandgången.
Så var det mörkret.
Natten gnistrade obarmhärtigt klar
och stor. Det gränslösa hvalfvets stela
köld dalade öfver träden och vägen,
där han gick fram.
Det finns en kärlek, som är rik i
sitt hopp och fyller jord och rymd
med lifvets puls och värme. Hans var
icke sådan, kunde inte vara sådan. Den
var en brinnande gnista i ett stort
dunkel. Och dunklet skulle sluka allt,
när gnistan förtärt sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
