Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATIONEN
Marsdagen töade grå öfver
fönsterbleckets sotstänkta snö, och trädens
droppskurar sköljde längs rutorna.
Torkel lade sig på soffan med
händerna bakom hufvudet och ögonen half-.
slutna. Hans rum pinade honom icke
längre. Det var som om en mild värme
flutit mellan de mörka väggarna. Intet
bestämdt hopp lefde inom honom,
men han kände sig ej längre så ensam.
Han lät dagarna glida och njöt sin
svaghet som en kvinna.
Länge hade han sökt henne
därnere i ängslan, att det skulle märkas,
gräft i sin hjärna efter anledningar att
gå utför trappan, druckit sig halfrusig
med mannen, bara för att höra honom
tala om henne...
En gång hade han smekt hennes
händer, känt hennes bröst mot sin
kind ... Det var en eftermiddag, då
han stod och såg månljuset strömma in
i den skumma salen. Araliornas
orörliga bladflikar tecknade en fantastisk
arkipelag af mörka skuggöar på
golftiljorna.
Hon kom för att tända lampan och
blef litet rädd, när hon fick se honom.
Utan all öfverläggning, gripen af en
obetvinglig impuls, gled han fram och
tog hennes hand. Hon drog inte undan
den. Då böjde han sig ned och tryckte
hufvudet mot hennes barm. Han kände
doften af hennes kropp och hörde
hennes hjärta slå. Lugnt och starkt slog
det bakom de milda brösten. Och allt
sjönk undan och blef borta, allt utom
hennes stora, goda hjärta...
Så hade ett buller ögonblickligen
skilt dem åt, utan att de sagt ett ord.
Men i månljuset tyckte han sig se ett
leende på hennes läppar...
Torkel blundade vid detta minne.
9. — 1907. I.
129
Lätta steg hördes då och då nerifrån.
En sista vinterbjällra klingade tunnt ute
från vägen. Han kände inom sig hela
den mjuka tödagens smältande ljumhet.
Nu skulle han smyga ned och ta
hennes hand. Det kunde hon ju inte
neka honom, nej, det kunde hon inte.
Hon hade förändrat sig de sista da
garna. Han hoppades nästan, att det
berodde på honom. Ja, han skulle ta
hennes hand och kyssa den snabbt,
tyst. Och innan hon hann säga något,
skulle han skynda ut på vägarna. Med
kyssen i sina tankar skulle han gå
långt, långt mellan de gråtande träden
och komma hem ganska trött och sofva
en stilla natt...
Han for upp vid steg i trappan och
en lätt knackning.
Det var fru Deurell. Hon hade en
hatt med stor, hvit fjäder, hon strålade
af glad oro. Han hade aldrig sett henne
sådan. Hon var så vacker, att han
bara sjönk ned i en stol och stirrade
på henne.
Hon satt i soffan och log mot
honom.
"”Jag kom upp för att säga
farväl... Jag skall fara bort.”
”Fara bort ... men ni kommer väl
snart igen...”
"’Jag kommer aldrig igen...”
Det svindlade för honom. MHan
reste sig och tog ett steg mot henne.
”Ja men er man... hvad
säger...?”
”Han vet ingenting, får inte veta
något, förrän jag är borta. Han älskar
mig ännu ... farligt ... med hat
bakom ... Det är så att... ja, det kan
jag inte säga, det hör inte hit... han
har ingen rätt till mig... Men det
var mig omöjligt att fara som en tjuf,
utan att ta farväl af någon. Jag måste
ha ett afskedsord med mig. Och vi ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
