Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 SIGFRID
ju varit goda vänner, kanske litet för
goda.
Hon log åter litet vekare och
oroligare.
Han kände, att han var hvit
ansiktet. Han famlade efter hennes hand.
”Förlåt mig, men det är så
underligt, så svårt ... Till hvem skall ni
fara... är det hem till edra
föräldrar ?”
”Jag har inga föräldrar. De äro
döda.”
""Till hvem skall ni fara ?”
”Det kan jag inte säga.”
”Ni måste, måste ... annars varnar
jag er man I”
Han kastade sig på knä med
hufvudet i hennes sköte. Hon strök
honom öfver håret.
”Stackars, kära, dumma ni, inte
trodde jag det var så illa ... då skulle
jag talat för längesen... Jag var ju
bara vänlig ... Och hur har ni tänkt
er att vi skulle kunna, vi ...? Men nu
slipper jag väl säga, hvem det är.”
”Nej, nej! Ni har ju kommit hit
bara för att säga det. Ni ville se mig
lida, höra att jag älskade er. Det skulle
bli er sista triumf innan ni for, en liten
kittling under den tråkiga tågresan.”
"Inte vara hård ... Jag tänkte inte
på något särskildt, jag bara drefs upp
till er ...”
””Hvad heter han, som ni far till?
Det är väl inte Julius Bloon.”
”"Nej ... jo, det är han. Han har
sålt sin egendom och väntar i
Köpenhamn. Jag fick bref i förrgår. Vi ha
brefväxlat förut och haft några möten.
Ack, det har varit så svårt. Men nu
öppnas portarna till lifvet på vid gafvel.
Det sjunger i mig vid tanken, att jag
snart får höra hjulen dåna.”
”Hvad skall det bli af oss, som gå
kvar? Här är så förtvifladt öde!”
SIWERTZ
Han stannade plötsligt i sin tunga
vandring af och an på de klagande
golfbräderna ... ”Och hur skall ni kunna
stiga på tåget här utan att ses?’”
Hon såg på sin klocka.
"”’Jag går inte på här, jag har
beställt skjuts till stationen ofvanför. Det
var för långt att åka rundt mossen.
Jag kommer att fara förbi i kväll. För
all del säg inte något! Men nu måsie
jag gå! Adjö! Ni är ung och har så
många möjligheter. Det här är mitt
sista steg uppåt, sen börjar jag vandra
utför! Adjö!”
Hon stod i dörren. Så vände hon
gripen af en generös impuls, slog
armarna om hans hals och kysste honom.
Hon kysste honom länge med slutna
ögon och halföppna, fuktiga läppar,
som om han varit hennes älskare. Det
var några sekunder af feberfrossa och
jublande förtviflan.
Så föll dörren igen, och en lätt
doft af kvinnohår var det enda, som
talade om henne...
Stationsklockan slog sju.
Kontinentaltåget intelegraferades.
Signallanternorna skimrade matt i sina töckniga
ljusgårdar. Några emigrationsbönder
sutto tyst hopsjunkna på kappsäckarna.
Torkel Livijn stod inkrupen under
stationshusets utspringande tak. Snart
skulle hon fara förbi... ut i lifvet.
Han skulle aldrig mer se hennes leende.
Hvad det var outsägligt tungt att tänka
på allt, som skulle följa, alla uppträden
och allt prat, alla tomma grå dagar
och kvällar med sprit och tobakskvalm,
alla långa, sömnlösa nätter. Han
förtärdes af medlidande, när han såg den
trötte, sjuke mannen, som gick
omkring därinne med sin galonerade
mössa och sin stramt tillknäppta
uniformsrock. Han stod dock på sin post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
