- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1907 /
145

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DET RÖDA SKENET

järnstaket och tvärs genom ett buskage.
Där kom flickan rakt på ett säte. Hon
grep om ryggstödet för att hejda farten,
medan hon ropade på nytt: I bo!

Ett fruntimmer i kapott som satt
och virkade, reste sig med förnärmad
min och sade något om välsignade
ungar, bättre mans barn och polis.

Men Stig hade fått fatt i flickan
och höll om henne allt hvad han kunde
med sina barnarmar, så att hennes ljusa
utslagna hår stramade och hon skrek
genom skrattet: ”Aj, nej, ta inte så
hårdt. Du gör mig illa! Släpp!”

Då lossnade Stigs grepp.

En sekund såg hon på honom litet
nyfiket, litet gäckande och äfven litet
ömt som om hon velat säga, att det var
inte meningen han skulle släppa
alldeles, bara han inte höll så hårdt. Men
då han förstod det, satte hon i väg igen.

Det virkande fruntimret ruskade
sina kjolar och darrade med kapotten
och uttalade olycksprofetior om de båda
barnens framtid, medan hon såg ondt
på en solglimt som stack fram genom
en glugg i buskaget.

+

En half timme senare gingo Stig
och hans väninna sida vid sida i
allvarligt samtal förbi Landtmäteribacken i
Kungsträdgården och de resonerade om
kälkbacksåkning och gjorde upp att de
måtte ha åkt i den backen på samma
gång, fast de inte sett hvarandra då.

”Man ser så olika, ” sade Stig
förnumstigt.

Astrid nickade.

Och så pratade de vidare om sina
leksaker, sin läsning. Astrid hade
guvernant, Stig läste för en lärarinna,
som kom hem om förmiddagarna, och
han berättade om egendomen nere i
10. — 1907. IL.

. emellertid lät fint.

145

Småland, där han brukade vara om
somrarna, medan föräldrarna reste
utomlands.

Men under vintern bodde familjen
i Stockholm. Vid Drottninggatan.

Astrid försökte få komma med Stig
och leka på hans gård, men han ville
helst gå till hennes gård och leka. Han
trodde inte, att hans pappa och mamma
kanske skulle tycka om att han kom
dragande med någon som de inte kände
till. Han hade frågat henne om hennes
namn, hon hette Astrid, men tillnamnet
fick han inte veta. Astrid tyckte han
Det som mest
bekymrade honom var om hennes
föräldrar voro fina människor, inte för
egen skull undrade han öfver det, han
hade minsann bekanta bland barnen i
kälkbackarna som voro af arbetareklass
och som han ändå höll af mycket, men
han visste, att det var det första som
föräldrarna skulle fråga om.

Och på samma vis var det med
flickan.

Hon undrade om Stigs pappa och
mamma voro fina.

”O hvad jag ville att våra pappor
och mammor kände hvarandra, tror du
inte att de känna hvarandra?” sade
hon, ty att föräldrarna kände hvarandra
skulle ju vara ett bevis för att de voro
fina.

”"Hvad är din far för något då?”

”Han är handlande, och din?”

"Det är han med.”

Och då nämnde de sina tillnamn,
men de läto lika obekanta för dem
båda.

I alla fall togo de samma väg uppåt
Hamngatan, där det var asfaltstråk för
att dämpa hjulbullret, och de gingo på
hvar sin stråk så långt de hunno, innan
en vagn kom och körde dem undan.
Då togo de hvarandra i hand och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:25:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1907/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free