Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUIDO OCH GISMONDO
« Nej,< sade han. <Jag kan
visserligen bära till eder mäster Donatos
salfva. Men jag kan icke stanna hos
er. I morgon bryter donna Eleonora
upp för att fortsätta resan till
Ferrara. Törhända låter hon utdela
pänningar.«
«Om ni kommer strax efter
morgonklockan, behöfver ni icke
försumma furstinnans affärd.«
«Jag skall komma. — God natt.«
Guido gick ned mot Arno. Han
mindes fader Alessos bön och beslöt
att tillbringa natten utomhus. Han
vandrade långsamt genom
Borgognisanti, sSom var fylld af stojande
människor. Han gick ned till stranden
och lade sig i gräset, en ljum och
doftande bädd. Sorlet störde honom
icke; han somnade.
Hur kan monnina Albiera veta,
att jag är mäster Donatos lärling?
Det var hans sista sömniga tanke.
Kyrkklockorna ringde, och salfvan
var ännu icke färdig. Aldrig hade
Guido sett mäster Donato så
långsam. Han blandade och rörde med
omsorg.
«Lilla Albiera är en vacker flicka,«
sade han. «Men en god salfva kräfver
sin tid, och lilla Albiera får lära sig
vänta.«
Guido ryckte till sig burken och
sprang. Porten till Albizziernas
palats stod öppen; på gården syntes
hvarken herre eller tjänare. Guido
ställde sig midt på gården och rörde
i sin burk; han visste icke, hvart han
borde gå.
Då ropade Albiera från loggian
öfver porten. Hon ropade hans namn.
Han säåg henne icke men kände
rösten. Han sprang uppför trappan och
sökte. Åter hörde han sitt namn
ropas, och nu fann han gången, som
ledde till loggian.
265
Monnina låg utsträckt på kuddar
och mjuka hyenden. En vid, grön
dräkt betäckte henne från hakan till
fötterna. Hennes fötter voro nakna.
I sina händer höll hon ett skrin af
mörkt träd med silfverbeslag.
«Monnina Albiera!< ropade Guido
«Jag var rädd, att jag icke skulle finna
er.«
Hon suckade.
«Ahimé! Hvar trodde ni jag fanns?
Jag är så trött. Jag förmår icke taga
ett steg. Ar salfvan färdig?«
« Salfvan är färdig. Skalljag hjälpa
er?« Han lade sig ned vid hennes
fötter och rörde dem försiktigt.
«Gör det ondt?« frågade han.
«O nej.«
Då grep han dem plötsligt, höll
dem mellan sina händer och kysste
dem.
«Guido!
illa.«
Men han kysste hennes fötter.
Slutligen sade han:
«Monnina, jag har sofvit i gräset
utanför Allhelgonakyrkan. Jag har
sofvit tungt hela natten. När jag
vaknade, mindes jag icke genast, att jag
lofvat er komma med salfvan. Hvad
är det, jag skall göra? undrade jag.
Så kom jag ihåg. Och då, monnina,
greps jag af en svår oro. Jag trodde,
att någonting olyckligt hade händt er.
Jag trodde, att jag aldrig mer skulle
få se er. Jag trodde, att någon röfvat
bort er eller att ni hade dött. Ja,
jag vet icke, hvad jag trodde. Kanske
hade jag drömt och sedan glömt. Och
kanske var det detta, som gifvit mig
sådan oro.«
Hon log, men hennes kinder
hvitnade. Han såg, att hennes kinder
hvitnade. Salfvan hade han ställt
bredvid sig; han tog och strök försiktigt
öfver fotens rodnad.
Guido! Nu gör ni mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
