Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 HJALMAR
ånyo öppna åder. Jag skall gifva
henne ett starkt kryddadt bad,
hvarefter jag skall ingnida henne med en
salfva af tyskt ister, tillsatt med något
ormblod. Jag tror att denna
behandling skall visa sig hälsosam.”
Mäster Donato fortsatte att högt
begrunda de läkemedel, som lärdom
och erfarenhet sade honom vara
gagneliga i dylika fall. Och han hade ännu
icke slutat sina lärda funderingar, när
de framkommo till ser Masos hus.
Två facklor brunno vid porten, som
stod öppen. Mäster Donato lät sin
lärling bära korgen uppför trapporna.
Han bjöd honom vänta i förrummet,
tog själf korgen och gick in till den
sjuka.
Guido väntade. Han slöt ögonen
och stödde sig mot muren. Det
hettade i hans hufvud. Han trodde sig
stå på vakt framför donna Eleonoras
loggia. När han lät ögonlocken lyftas
till en smal springa, tyckte han sig
se de unga flickornas rörliga och
otydliga gestalter. Han väntade, att någon
skulle ropa hans namn.
Då kände han händer hårdt gripa
kring sina axlar.
«Gismondo della Stufa,« sade han
och öppnade ögonen.
Gismondo förde sitt ansikte så
tätt intill hans, att han ingenting kunde
urskilja. Men han hörde, hur den
andre spände sina lemmar. Guido
ville göra sig lös, men mäktade icke.
Gismondo sade:
«Hvad har du gjort henne?«
Och Guido svarade:
«Jag har icke gjort henne något
ondt.«
Frågan upprepades, och svaret.
Så sade Gismondo:
«När jag anförtrodde Albiera åt
dig, var hon varm och glad. Nu är
hon sorgsen, nu är hon kall, nu är
BERGMAN
hon dödssjuk. Jag vill veta, hvad du
har gjort henne?«
Och åter svarade Guido:
«Jag har icke gjort henne något
ondt.«
Nu lossade Gismondo sin högra
hand, men samtidigt tryckte han med
hela sin tyngd motståndaren mot
väggen. Han förde sin mun till Guidos
öra och hviskade:
«Hon älskade mig; nu älskar hon
mig icke. Hon stöter bort mig. När
jag frågade henne, hvarför hon icke
längre älskar mig, sade —«<
Hastigt sköt han båda sina knutna
händer in under Guidos haka och
tryckte knogarna mot hans strupe.
Men i det ögonblick, han släppte
honom med sin kropp, gjorde Guido
sig fri, hukade sig ned och rusade
utför trapporna.
Guido föll framstupa på gatan.
Han reste sig, gick öfver gatan och
ställde sig lutad mot muren. Han
slöt ögonen och väntade. Han
väntade utan att veta, hvad som skulle
komma. Hans hufvud hettade, och
han tyckte sig höra de unga
flickornas dansande fötter. Han tyckte sig
höra messer Agnolos mjuka och
behagliga stämma, som sjöng
kärlekssång i takt med dansen.
Jag tackar dig Amor
för hvarje straff och plåga.
Hvarje smärta gläder mig.
Han ansträngde sig för att höra
den gudomlige skaldens ord, som
han var för trött att förstå. Han
väntade. Han väntade att någon skulle
ropa hans namn.
I lärda och bekymrade tankar kom
mäster Donato ut ur porten. Han
hade glömt Guido och gick
mumlande och nickande nedför gatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
