Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUIDO OCH GISMONDO
Facklornas ljus blänkte på den
stängda portens järnbeslag.
Nattvakten, som sändts ut från Bargello,
stöflade förbi utan att märka den
väntande. Staden hade tystnat. Alla ljus
hade släckts. Endast facklorna
utanför ser Masos hus flämtade och
sprakade.
Guido väntade. Nu visste han,
hvarpå han väntade. Hans hjärta var
lugnt; han hade vaknat och slagit
upp ögonen. Hans blick var orörligt
fästad vid portens järnbeslag, som
blänkte i ljuset.
Nu hördes steg och slamret, då
-porten öppnades. Guido löste sin
dolk från gördeln. Han tog den i
vänster hand och tryckte klingan upp
mot handlofven.
Det var Gismondo, som kom.
Guido tryckte sig intill muren för
att icke blifva sedd. Men Gismondo
gick emot honom; han gick rakt fram
till honom och ropade hans namn.
Guido förvånade sig öfver hans röst.
Det var icke vännens röst; det var
ett barns gälla och förskräckta skrik.
«Guido, för mig till mäster
Donato!«
«Hvad vill du mäster Donato?«
Men Gismondo endast upprepade:
« Till mäster Donato, till mäster
Donato!«
«Kom!«
Guido tog honom vid handen, och
de sprungo mellan husväggarna, som
gåfvo eko.
«Äro vi där? Äro vi framme?s«
«Icke ännu. Hvad vill du mäster
Donato ?«
Gismondo svarade icke.
gade Guido:
«Hvarför sände du icke en
tjänare?«
Jämrande och snyftande skrek han:
«Hon dör! Hon dör! Hon dör!s
Då
frå
269
Guido tryckte sin väns hand nästan
som en smekning. Han mindes
nätter, då de i vild förskräckelse
sprungit gata upp och gata ned, flyende
för stadskaptenens knektar.
«Här! Stanna, nej. stanna!
Gå före mig!«
Gismondo rusade in genom den
dörrlösa porten och snubblade
uppför trapporna. Han stötte mot en
dörr, som gaf vika.
«Mäster Donato! Mäster Donato!«
skrek han in i mörkret.
Guido slog honom med
knytnäfvarna i hufvudet, så att han föll. Han
kastade sig öfver honom, men
förlorade dolken. De brottades; de beto
hvarandra. Men ingen af dem kunde
döda. Och midt under brottningen
kved Gismondo som ett barn: <Hon
dör!« Och Guido svarade: «Din
brud!«
Slutligen släppte han sitt tag. Han
reste sig mödosamt, och trefvande
omkring sig stapplade han bort till
väggen. Han blundade och väntade.
Han längtade att få höra” de unga
flickornas dansande fötter.
Gismondo brast ut i ny klagan:
«Hon älskade mig; nu älskar hon
mig icke. Jag frågade henne,
hvarför hon stötte bort mig. Hon
svarade: ”Jag älskar mina smycken; du
har gifvit mig smycken. Guido har
ingenting gifvit mig; jag älskar Guido.”
Här!
Jag vill veta, hvad du har gjort
henne?«
Men Guido svarade icke. Han
lyssnade till dansens takter. Han
lyssnade till messer Agnolos milda
stämma, som prisade Albieras
skön
het.
Då sprang Gismondo upp.
« Till mäster Donato! Till mäster
Donato!« skrek han.
Och Guido tog sin vän vid
han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
