Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s
;skenet och de glittrande reflexerna ute
på Strömmen.
; — Stockholm var i alla fall en
underibart vacker stad. Det hade allt varit
Åbra härligt, om hon fått gå ut och gå
om förmiddagarna, som hon ville, ty
att sitta stilla på en trästol och bara
skrifva cirkulär, när man såg, hur
’golen sken utanför, det var nog ett
dystert lif, när allt kom omkring. Men
det fanns ju många, för hvilka detta
war hela lifvet. Och sade inte folk,
att man skulle äta sitt bröd i sitt anletes
; svett? Åja, det skulle nog komma att
&3 li så också, ty herr Magnus
Ljung$tröm såg inte ut som den, hvilken lät
bik ligga på latsidan.
Hur kunde en ung man, som inte
var tvungen, egentligen välja ett sådant
yrke? Hon tänkte på hans lugna och
säkra sätt, hans slätrakade, markerde
amsikte, och hur oböjligt kall han sett
ut, när han talade med springpojken.
Han föreföll som urtypen för en
kontorist, tänkte hon, fast han var stor
och lång och såg stark ut. Men han
vår naturligtvis skapad för att sitta vid
en pulpet och addera och subtrahera.
Han var säkert ofantligt praktisk och
ofantligt rättrådig. Men han var säkert
också förfärligt prosaisk och torr i
själen som fnöske.
Så döko fröknarna Ljungström upp
för hennes inre blick. Den lilla magra
såg ganska vanlig ut, men den långa
var vacker och hade något af aktris
öfver sig. Men hon såg inte snäll ut.
Hon såg medveten och småförsmädlig
ut. Hon hade lett på ett visst
drottninglikt sätt mot kassören, och han
hade alldeles tappat koncepterna. Men
det var fult med den där tian, hon
tufflat åt sig. Hon borde väl ha skämts
åtminstone för springpojken. Det var
heller inte så värst tilltalande gjordt af
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
307
kassören. Men det var ju möjligt, att
herr Ljungström junior varit för ogin
mot systrarna. I alla fall var det lustigt
att se gentilt folk litet mera privat.
Hon log för sig själf.
Marianne hade gått rundt Slussen
och Västerlånggatan. När hon kom
framför slottet åt Norbro till, såg hon
sig spanande omkring, och så
sneddade hon plötslig öfver. På den
motsatta trottoaren gick ett mycket elegant
fruntimmer, som nickade, när hon fick
se Marianne.
”Nå?” frågade hon, i det
hälsade.
”Åjo,” svarade Marianne dröjande.
”Jag tror det blir ganska småtrefligt.’”
De försvunno pratande i folkvimlet
öfver Norrbro neråt Blasieholmen,
men herr Wennmark, som gick tjugu
steg bakom dem öfver Norrbro,
observerade dem icke. Han gick med
händerna i rockfickorna och funderade.
Skulle han gå och sätta sig på någon
restaurang för att gå därifrån vid
teaterns slut? Mötte han Jeanne och
Axelina, finge han väl följa dem till
porten. Eller skulle han gå hem?
Morsgumman var så dålig i middags.
Hon hade förkylt sig, och hon behöfde
kanske, att han såg om henne litet.
Det var kanske bäst, att han gick hem,
tänkte han, och så vek han af uppåt
Malmskillnadsgatan.
Pontus Wennmarks far hade varit
bokförare hos gamle grosshandlare
Ljungström, och innan konsuln hade
blifvit grosshandlarens kompanjon hade
Wennmarks och Ljungströms bott i
samma hus vid Malmskillnadsgatan.
Pontus Wennmark och gossarna
Ljungström hade varit lekkamrater, oaktadt
han var flera år äldre än de, och
Jeanne och Axelina hade han sett som
småbarn.
hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
