Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
Hon var, så att man kunde få slag,
tänkte Axelina. HKunde någon
människa begära, att man skulle visa sig
på gatan i sällskap med henne? Hon
såg ju ut, sSom om hon hade kommit
direkt från ett kök i hjärtat af Småland.
Och hur kunde en kristen människa ha
så rödt hår? Det fullkomligt
flammade, när solen kom åt det.
Hvarenda en måste ju vända sig om för att
titta efter henne.
Och hvilka fasoner hon hade. Vid
lunchen hade hon helt enkelt tagit
kotlettbenet i nypan och omsorgsfullt
gnagt af det. Och sitt kaffe hade hon
druckit på fat. Jeanne hade gjort
likadant för sällskaps skull och
konsulinnan hade icke kunnat säga något om
det. Hon hade bara tittat på konsuln,
och han hade heller ingenting sagt,
utan hostat bakom sin servett.
”Hvar finnes Magnus då?”
frågade Ann-Marie, när hon och flickorna
om en stund blefvo ensamma i
salongen.
”Han är ute i staden i affärer, eller
också är han på kontoret. Han
kommer aldrig upp på förmiddagarna,”
svarade Jeanne.
”Det vore riktigt roligt att få gå
ner och hälsa på honom,” sade
AnnMarie vänligt. ”Ska vi göra det?”
”Jag går upp till mig. Men Jeanne
och du kunna ju gå ner,” svarade
Axelina. ”Han retade mig i morse, så jag
vill inte se åt honom.”
När de gingo nedför trappan, gjorde
Jeanne en ny upptäckt, som kom
henne att fnissa till. Ann-Marie hade tre
stärkkjolar. Det syntes tydligt, när hon
lyfte på sin styfva sidenkjol, medan
de gingo utför trappstegen. Och
ofvanför blankskinnskängan såg Jeanne
alldeles tydligt en hvit strumpa. Var
människan från kung Orres tid?
313
”Hvad skrattar du åt?” frågade
Ann-Marie och vände sig om.
"Jag tänkte på någonting väldigt
roligt, ” svarade Jeanne.
"Jag trodde det var åt mig.”
”Åt dig?” Jeanne lät förvånad.
”Hvarför skulle jag göra det?”
""Inte vet jag. Men folk gör det,”
sade Ann-Marie lugnt.
Marianne vände sig om, när Jeanne
ljudlöst öppnade dörren. När hon fick
se Ann-Marie, vände hon hastigt bort
hufvudet och började gräfva i en stor
papperskorg på pulpeten. Men när
Jeanne presenterade henne för Magnus,
betraktade hon dem iakttagande, och
hon märkte mycket väl, att han såg på
Ann-Marie med en viss förvåning.
Men det var något i hans tonfall, som
lät ovanligt hjärtligt och hyggligt.
”Jag hoppas, att Ann-Marie skall
trifvas hos oss.”
""Tack skall Magnus ha. Men det
tror jag nog. Aldrig har jag sett så
snällt folk förr som ni. Får jag titta
mig omkring litet här?”
"’Jo, för all del. Men jag har litet
brådtom. Jeanne kan väl visa
AnnMarie omkring.”
Magnus satte sig vid sin pulpet,
som stod vid hörnfönstret, och
AnnMarie spatserade rundt lokalen och
inspekterade.
”Aldrig i lifvet hade jag tänkt, att
ett kontor, där det bara skrifs, kunde
vara så gentilt, ” utbrast hon
beundrande, när de kommo in i konsulns :
rum. Hon såg sig omkring med
vördnad. På golfvet låg en dyrbar, röd
matta, och alla möbler voro af ek, tunga
och gedigna. Soffan och stolarna voro
klädda med skinn. ”Fars kontor, det
var en liten bodkammare, som var
svart som ett råtthål. Vi hade inte
elektriskt ljus, vi, utan vi hade en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
