Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
CARL FORSSTRAND
Ostindiskt porslin med Linnxadekorering.
tiden försedd med en enkel, gulmålad
skänk och sex å åtta klumpigt gjorda
bord, hvilka vid fester kunde ställas
tillsammans och då bildade ett ganska
respektabelt matbord. På förstugubron,
som var tämligen stor och försedd med
sittplatser, stodo antagligen de stora
järnurnor, som för några år sedan
anträffades på Hammarby.
Möjligen”pryddes förstugubron sommartiden äfven
med de blomsterurnor af porslin, af
hvitka trenne,bärande inskriften Dum faveat
coelum och teckningar af Linnzea
borealis, ännu finnas kvar. Den mindre
byggnaden till vänster, från
hufvudbyggnaden räknadt, ägde då endast en våning
och var den ursprungliga
hufvudbyggnaden. I densamma funnos fönster med
inbrända glasmålningar, föreställande
ätten Gärffelts vapen. Sedan Linné
byggt den större byggnaden, begagnades
denna flygel sannolikt till bostad för
tjänstfolket. Själfva gården var på den
tiden af samma storlek som nu, men
inkörsporten var belägen på högra
sidan nära det sydvästra hörnet. På
gården hade Linné planterat två
kastanjer och två sibiriska äppleträd; den
ena kastanjen och det ena äppleträdet
finnas ännu kvar. Häcken längst ner
på gården är äfven en lämning från
hans tid. Den park, som nu reser sig
till vänster om gården, således åt öster
och söder, utgjorde då den egentliga
trädgården. Den var omgifven af en
hög gärdesgård, hvilken äfven sträckte
sig utefter den gångväg, som nu leder
från gården ut till körvägen åt Hubby.
I stället för de högväxta almar och
askar, som i den nuvarande parken
bilda ett nästan ogenomträngligt hvalf,
funnos på Linnés tid därstädes en
mängd fruktträd, och hvar och en af
Linnés döttrar hade där sin egen
plommonlund. Ännu på 1820-talet funnos
en del af dessa plommonträd kvar.
Nere i trädgården nära gärdesgården,
något till vänster då man kom ner
från gården, fanns ännu på 1870-talet,
då professor Tullberg skref
ofvannämnda skildring, en fyrkantig plats,
omgifven af nu utgångna, höga, tätt
stående träd. Platsen kallades af Linnés
dotterdotter »morfars löfsal», och här
trifdes han särdeles väl. Här tyckte
han om att sitta och röka sin pipa,
och här dukades middagsbordet, så ofta
vädret det tillät. Denna löfsal lärer
också hafva blifvit kallad »Linnés lund»,
och säkerligen är det denna, han
menar, då han i ett efterlämnadt papper
till sin hustru säger: »Det sista jag
beder dig om, utur själfwa dödsens
boning är: Håll min Lund som jag
Original from
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
