Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
inte illa ut och var sedan våren
”förlofvad” med sonen till snickare
Stenberg — samma familj, med hvilken de
i dag skulle företaga en utfärd i det
gröna.
Skomakaren släppte tidningen och
skrattade högt:
”En så’n satans skräddare! Den
var inte dum den, inte! Kristin, du, här
står om en skräddare, som under ett
par års tid lurat hela Sundbyberg, tagit
emot tyger, som han pantsatt — ho!
ho! ho! och lefvat gentilt för resten
–- det är rätt åt läsarebyket!”
"Stackars människor, som råkat ut
för en sådan skojare, ” sade hustrun
med detta särskilda slag af deltagande,
som mera härrör af medkänsla för de
bedragna än af ovilja mot bedragaren.
Mannen svarade, i det han återtog
läsningen :
”Det är rätt åt dem, säger jag! De
kunna be Gud, så syr han nog nya
byxor åt dem. Det ska fan vara
hederlig karl nu för tiden! Gjorde
man rätt så ...”
Modern vände sig till dottern:
”Har det hörts någonting från Elsa
ännu?”
Den unga flickan skakade på
hufvudet :
”Inte har jag, mamma.”
”Ska hon följa med, så är det bäst
att hon rör på sig.”
Fru Nilsson knackade på dörren till
ett angränsande rum. Då ingen
svarade, öppnade hon dörren försiktigt på
glänt.
Rummet, som låg åt gatan, var lika
stort som det förra och jämförelsevis
väl möbleradt. På ett rundt
divansbord, öfvertäckt med en virkad duk,
stod en bricka med några tömda
buteljer och glas. I en bred järnsäng
med förgyllda knoppar låg en ung
THORE BLANCHE
flicka och sof med den nakna armen
under nacken.
Fru Nilsson drog upp rullgardinen
och öppnade fönstret för att släppa ut
nattluften. Därefter gick hon fram till
sängen och ruskade den sofvande i
armen.
Flickan såg yrvaket upp och
frågade med en gäspning:
”ÄAr det frun? Hur mycket är
klockan? ”
Och hennes värdinna svarade
beskäftigt, med den inställsamma ton,
som man använder gentemot en
utmärkt hyresgäst:
”Hon är inte mer än åtta, men vi
ska ut i dag, som Elsa vet. Solen
skiner och det är så vackert väder. Om
en stund kommer jag in med kaffe.”
”Tack, frun, det ska bli lifvadt t’
svarade flickan vänligt, i det hon vände
sig på sidan och kröp ihop som en
katt i värmen.
Klockan nio hördes skramlet af en
barnvagn i portgången. Det var den
gifta dottern, som kom med sin man
och deras lilla barn.
Den unga familjen gjorde detta
behagliga intryck, som utmärker hyggligt
arbetsfolk, innan ännu vår Herre
välsignat dem med en stor barnskara. Den
hade detta utseende af trefnad, som
kommer rika och välmenande
människor att småle och att tänka på
fattigmans lycka. Berggren var
gasrörsarbetare, tjugusju år gammal, starkt
byggd, med ofantliga händer och ett
blondt, litet enfaldigt ansikte. Hustrun.
som ännu icke fyllt tjugu år, var stor
och duktig, frisk som en bondkvinna.
Den lilla i vagnen såg ut som själfva
hälsan, rund och fast som ett äpple.
En stund därefter voro de bägge
familjerna på väg till Roslagstorg, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
