Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖNDAGSFOLK
””Gud, så vackert! Landet är ändå
landet, säga hvad man vill!”
Det gällde nu att söka upp platsen
för dagen. Som man kommit tidigt ut,
hade man godt om utrymme, och snart
hade hela sällskapet slagit sig ned
under en ståtlig lind. Alla voro glada,
äfven skomakaren:
”Fan i mej, här var trifligt! sade
han och såg sig omkring med ett
ovanligt belåtet uttryck: ”hvad säger du,
snickare, om vi skulle gå ner och bada,
medan fruarna ställa i ordning åt oss?
Herr Almquist, hvad säger herrn om
en liten dopp på morgonkröken, hva ?”
Förslaget vann bifall och herrarna
begåfvo sig ner till sjön.
Fru Lund ansåg tillfället vara
gynnsamt att lägga sin kvinnliga oro i dagen.
Och hon ropade efter dem:
”Gå inte för långt ut, Martin lille!
Inte för långt ut; hör du det!”
Och vändande sig till fruntimmerna,
tillade hon:
”Han är så djärf af sig, Martin,
ska jag säga. Hvad har inte en stackars
kvinna för bekymmer!”
Man sökte lugna henne, hvilket så
småningom lyckades.
Endast flickan FElsa tycktes taga
saken mera lättsinnigt. Hon hade
kastat sig på ryggen i gräset; och medan
hon gungade fram och tillbaka med
ena knäet, stirrade hon smågnolande
upp i det täta löfverket, som började
vagga för en svag vind.
Fru Lund låtsade sig först nu ha
sett henne. Hon satte pince-nezen på
näsan och granskade den vackra flickan
med en min af förolämpad förvåning.
Den stackars fru Nilsson befarade en
sammanstötning och kunde knappast
dölja sin oro; men den unga modern
räddade situationen. Strålande af
stolthet sträckte hon mot fru Lund ett litet
357
bylte, som skrattande visade sin
tandlösa gom och fäktade i luften med de
runda armarna.
Klädståndsfruns imposanta ansikte
lades i blida veck. Hon tog det illa
kräket i sina armar och tryckte det
med en blyg åtbörd intill sig, medan
hon jollrade som ett barn:
”Helle Duden! Ett sådant litet
spetatel! SK’atta då! SK’atta då!”
Och hon tillade med ett djupsinnigt
uttryck :
”Ått tänka sig, att vi allesammans
varit lika små och oskyldiga som den
där lilla varelsen! Det är märkvärdigt,
det är det!”
Yttrandet framkallade ett utbrott
af sympati från fru Nilssons sida;
men det gaf anledning till en polemik
mellan fru Lund och den praktiskt
anlagda fru Stenberg, som icke tyckte
det var märkvärdigt alls, att barn växte
och blefvo stora, då de icke gjorde
något annat än åto från morgon och till
kväll.
Fru Lund medgaf, att barn lefde
af mat, liksam träden och buskarna
hämtade sin näring ur jorden, men fann
det fortfarande märkvärdigt.
Nu kommo herrarna tillbaka,
uppfyllda af den behagliga känsla, som
badet ingifver, förbrödrade af
nakenheten, som visar att alla människor äro
lika och som gör ett badhus till den
mest demokratiska inrättning på
jorden.
Klockan var tolf.
Flera sällskap hade småningom
anländt och slagit sig ned i parken; men
med den egendomliga frånvaro af
nyfikenhet, som utmärker storstadsbon, så
snart han lämnat staden bakom sig,
denna ömsesidiga önskan att vara
ostörd, som gör den enklaste
människa taktfull, låtsade man icke om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
