Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖNDAGSFOLK
hade händerna fulla med blommor, som
hon af och an pressade mot sitt
ansikte. Då hon fick se dem, skrattade
hon och sade:
”"Kors, hvad ni se varma ut!”
Emellertid hade herrarna slutat med
korten. En stor försoningsscen hade
utspelats mellan de bägge älskande,
och kyparen låg med hufvudet i sin
fästmös knä. En viss dåsighet hade
bemäktigat sig hela sällskapet, denna
mattighet, som härrör af ovana vid
luften och som storstadsbor alltid
erfara, då de en gång i veckan komma
ut på landet.
Man låg om hvarandra i gräset.
Gasrörsarbetarens familj bildade en
grupp för sig. Den lille låg tätt intill
det hvita bröst, hvarur han sög sin
näring. Den unga moderns ansikte var
lugnt och lyckligt, helt och hållet
upptagen som hon var af sina moderliga
plikter. Då hon såg upp, smålog hon
mot mannen, som stor och grof låg
utsträckt vid hennes sida och stödd på
armbågen med andaktsfull min
betraktade arftagaren till sitt hederliga namn.
Solen var i nedgående och spred
en mild värme genom den stilla luften.
Viken korsades af småbåtar, som voro
stadda på hemfärd; genom parken drog
sällskap efter sällskap med korgar på
armen, skjutande framför sig
barnvagnar med uppfällda sufletter.
Klockan var sju och det var tid att
bryta upp.
Hemvägen föreföll oändlig. Den
långa Roslagsgatan tycktes aldrig vilja
361
taga slut. Alla voro trötta och gingo
med släpande steg i dammet, fåordiga,
tryckta under bördan af den
kommande arbetsveckan. Den steg emot
dem med allt sitt släp, sina ständiga
bekymmer, sitt hvardagliga gnat, hela
sin tröstlösa enformighet. Anblicken af
den stora staden, som drog dem till sig
liksom en ofantlig spindel, gjorde dem
förstämda. Inom <några ögonblick
skulle de försvinna mellan dess hus-
rader, uppslukas, blandas om
hvarandra som i en kvarn.
Snickaren, som kände att
stämningen var gynnsam, förde ordet. Hans
djupa basröst ljöd öfver deras
hufvuden som mullrandet af en åska,
hvars blixt var riktad mot kapitalet.
Man hörde på honom under tystnad,
rof för ett växande missnöje.
Den enda, som svarade honom,
var gasrörsarbetaren. Han gick med
långa steg och sköt försiktigt
barnvagnen framför sig.
Han sade betänksamt:
”Du kan nog ha rätt i allt det där,
Stenberg, men jag är nöjd, jag, för min
del — eller hur, Hulda, är jag inte
det? ”
Hustrun nickade.
Men svärfadern brusade upp, het
och förbittrad:
”Du är ett nöt, Berggren, det har
jag alltid sagt!”
Som emellertid mågen var af ett
fromt och fogligt lynne, kom det aldrig
till något gräl dem emellan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
