Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
ron Klewe och häradshöfdingen och
ett par till af Herberts bekanta.”
”Men inte bara herrar,” sade
Axelina. "”Det ser så fånigt ut. Vi
bjuda väl flickorna Nyman också? Och
Irma Salomonson. Men är det inte
roligare, om vi hade det ute på
Margretehill ?”
"’Jo, det vore väldigt trefligt, ”” sade
Jeanne instämmande. ”Då kunde vi
stämma möte allihop, om det är vackert
väder, och gå ut. Pappa och mamma
kunna ju åka.”
”Ja, det kunna vi göra,
konsulinnan.
Ann-Marie sade icke ett ord. Hon
kände en viss ängslan. Skulle det vara
en baron med? Det imponerade
ofantligt på henne.
På förmiddagen var Ann-Marie för
första gången ute och gick i sin nya
promenaddräkt. Det var en svart
klädesdräkt med sidenuppslag, och
Ann-Marie tyckte själf, att hon aldrig
hade varit så fin, men heller aldrig
känt sig så konstig. Allting satt åt, så
att det kändes svårt att andas, och
kragen skafde på halsen så grufligt.
Men Jeanne och Axelina hade precis
lika höga kragar, och konsulinnan
förklarade, att Ann-Marie var riktigt söt.
Hon gaf samtidigt Jeanne en sträng
blick, ty Jeanne kunde knappast låta
bli att fnissa högt.
Sanningen var heller icke, att
AnnMarie var söt. Aldrig hade hennes hår
lyst så stickande rödt, och hennes mun
log bredare än någonsin af förtjusning
öfver den vinkande promenaden.
Hennes kjol var mycket lång och elegant
och borde ha kunnat skymma undan
fötterna, men Ann-Marie hade ett sätt
att gå, som gjorde, att de hvita
stickningarna på blankskinnskängorna
tydligt kommo till synes.
,
medgaf
ULRIK UHLAND
”Jag blir alldeles tokig,” sade
Axelina till konsulinnan. ”Har mamma
sett hennes fötter? De ä som ett par
svarta och hvita klappträn. Om vi
möter någon, som känner en, så vet
jag inte hvad jag gör.”
”Snälla Axelina,”” sade
konsulinnan. ”Rom byggdes inte på en dag.
Du får väl ha litet tålamod. Till
söndagen skall jag köpa nya kängor åt
henne, och så skall hon få en hygglig
hatt. ”
”Köp den största som finnes. Jag
tycker verkligen inte det passar, att
ha ett sådan hår, när man sörjer sin
far.”
Det var strålande vackert väder,
och det var lifligt på gatorna.
AnnMarie vände sig om hvarje ögonblick
för att titta, ända till dess att Axelina
anmärkte, att det icke passade, utan
ansågs oanständigt.
På Gustaf Adolfs torg mötte de
Herbert i sällskap med ett par
officerare. Ann-Marie tyckte, att Herbert
såg så bra ut, när han småleende gjorde
honnör. Men hon kunde ju icke veta,
att baron Klewe just yttrat:
”Kusinen från Västervik ser,
förbaske mig, ut som ett brandskåp.”
Under andra förhållanden skulle
mötet ha gladt Axelina. Men hon
kände, att hon rodnade mera än som
var klädsamt, när baron Klewe hälsade.
Han såg med ett visst spydigt uttryck
på de tre unga damerna, från den ena
till den andra. Herbert hade
naturligtvis-skvallrat, att hon i det längsta stretat
emot att gå ut med Ann-Marie.
Herbert kunde aldrig tiga, men Gud nåde
honom, tänkte hon.
När de kommo till Gustaf Adolfs
torg, stannade Axelina.
”Adjö med er,” sade hon. "’Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
