Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
"Hör du, Ann-Marie, ” sade hon.
”Lofva mig en sak.”
”Ja då. Vill du ha choklad?”
””Tack skall du ha, det vore nog
godt. Men det var egentligen inte det.
Söta Ann-Marie, tala aldrig om så folk
hör det, hur ni hade det i Västervik.”
Ann-Marie rodnade.
”Nej, om det inte går an, så, ”
svarade hon. ”Men jag skäms inte för att
jag har ätit vid en dragkista. Det var
egentligen mycket roligare än att sitta
stilla vid ett bord i en half timme och
inte veta, hur man skall peta i sig
maten gentilt nog.’”
Det låg något i Ann-Maries tonfall,
som kom Jeanne att smått oroligt fråga:
”Är du ond? Du förstår väl, att
jag inte menade ett dugg.”
”"Jag hade aldrig kunnat tänka mig,
att man skall äta med bara gaffel,”
genmälde Ann-Marie ovilligt. ”Hvad
skall man då med knifven till?”
”Den skär man med. Man skall
äta med både knif och gaffel, förstår
du. Men att stoppa knifven i munnen,
det anses förfärligt obildadt.” Jeanne
talade lärorikt.
"Hvad kokar folk då sås för?” var
Ann-Maries enda anmärkning. Men på
hemvägen gick hon mycket tyst.
Axelina gick snabbt genom
Kungsträdgården. Hon tyckte annars inte
det såg fint ut att trafva i väg som en
kontorist eller en butikfröken, men
skulle man gå för att bli mager, så
måste man gå fort, det hade hon läst
om. För resten kunde folk väl knappt
taga fel på, hvem hon var. Den, som
hade den ringaste blick för saker och
ting, begrep nog att hennes hatt kostade
sina modiga trettio kronor. Det var
bara hennes mamma, som trodde att
den kostade sexton. Men mamma
trodde, att för att någonting skulle vara
ULRIK UHLAND
dyrt, måste det se grant ut, och hon
fattade icke den mera diskreta
elegansen. Hon tyckte, att grefvinnan Kroon,
som väl var den dyrbarast klädda
damen i Stockholm, såg anspråkslös ut,
därför att hon aldrig uppträdde i två
färger som skreko mot hvarandra. Men
det var ju på sätt och vis väl, ty annars
hade hon väl frågat, hvar Axelina fått
de trettio kronorna ifrån.
Men Pontus Wennmark var
verkligen snäll. Axelina kom just att undra,
hur mycket hon egentligen kunde ha
fått ut i förskott. Det var säkert bortåt
två hundra kronor, och dem fick han
naturligtvis lägga i ur egen kassa vid
revisionen. Och det var ju hyggligt af
honom. Men han var naturligtvis kär
i henne, och då var det då inte för
mycket.
Men inte inbillade han sig väl
någonting? Ånej, han hade väl sitt förstånd
i behåll. Men folk blefvo verkligen
inskränkta, när de voro kära. Axelina
kom att tänka på Irma Salomonson.
Hur kunde en flicka, som såg så bra
ut, och som var så rik, gå och bli kär
i Magnus? Hon kunde naturligtvis få
precis hvem hon ville, och Magnus var
den, som Axelina sist skulle ha tänkt
på, om hon varit i Irmas ställe. Han
var ju ingenting, och inte såg han ett
tecken ut. Något sätt hade han heller
inte. Han var ju tvär och ohyflad och
snål. Fast det visade han ju inte mot
Irma förstås. Det var den enda flicka,
han var riktigt höflig emot, men det
var naturligtvis pengarna, reflekterade
Axelina. Magnus visste nog hvad han
gjorde.
Axelina gick framåt Strandvägen,
och just som hon skulle vika af uppåt
Narvavägen, mötte hon ett
utomordentligt elegant ekipage. Hästarna voro
gråa, af en sällan förekommande färg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
