Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
hon skulle tala med Herbert och kasta
fram litet om Ann-Marie.
Ann-Marie, tänkte konsulinnan, ja,
nog var hon grymt ful, och man fick
ju lof att hålla ögonen på henne jämt,
för att hon icke skulle tala om, att hon
stått i kryddboden hos sin pappa eller
liknande saker, men hon var ju
beskedlig och lydig. Hon gjorde allt hvad
man bad henne om, och hon hade ju
redan blifvit betydligt bättre. Hon åt
med gaffel, om också inte vidare
vackert, och hon drack icke längre sitt
kaffe på fat. Det återstod bara att
förmå henne att inte bita af sockret.
Stackars Ann-Marie, hon ville nog så gärna
lära sig, men vanan var väl halfva
naturen. Det var nog icke så godt att
ramla direkt från en specerihandel i
Västervik ner i en salong i Stockholm.
Konsulinnan hade en liten aning om
den saken, ty det kunde ännu en och
annan gång före någon stor festlighet
hända, att hon studerade en liten röd
bok, som bar det varnande namnet
”"Det passar sig inte”’.
I alla fall kunde det ju icke hjälpas,
att Ann-Marie var den hon var. Hon
hade ju ändå åtta hundra tusen, och
Herbert fick naturigtvis tänka på sin
framtid i första rummet och på
skönheten i det andra. Och om några år
skulle han väl i alla fall ha rasat ut.
På sätt och vis kunde det nog vara bra,
att Ann-Marie icke fått någon
uppfostran. Hon begrep ju icke ett dugg
af det, som skedde midt för ögonen på
henne, och hon tviflade aldrig på, hvad
man sade. HKonsulinnan kunde icke
annat än tycka, att hon på visst sätt
vore som skapad för Herbert, och hon
började känna sig riktigt hjärtligt stämd
mot henne. Herbert behöfde en rik
hustru, som var foglig och snäll och
som icke bråkade och ställde till
upp
ULRIK UHLAND
träden. Ty förmaningar gjorde honom
alltid ursinnig. Antingen skulle man
lämna honom absolut i fred eller också
ta honom på fint vis, som hon själf
brukade göra. :
Ann-Marie komme naturligtvis att
göra det förra, ty med alla sina goda
egenskaper var hon sannerligen : inte
född till diplomat.
Ann-Marie hade nästan bestämt sig
för en mahognymöbel, oaktadt hon
hellre velat ha en svartpolerad, klädd
med röd, pressad schagg. Men hon
ville icke envisas, när Jeanne sade, att
den verkade kafé.
När hon blef ensam uppe i sitt
rum på eftermiddagen, roade hon sig
med att tänka ut, hvar hvarje möbel
skulle stå. Byrån skulle stå mellan
fönstren, förstås, och trymån, som hon
prompt ville ha, skulle hon placera på
väggen vid kakelugnen. Hur hög kunde
den vara tro? Hon beskådade väggen
mycket noga.
Men hvad i alla tider, fanns det en
dörr i tapeten? Det hade hon
verkligen inte observerat förut. Hon tog
en strumpsticka och undersökte. Jo,
det var mycket riktigt en springa, som
gick i fyrkant. Och när hon närmare
såg efter, märkte hon två små
gångjärn. Det måste vara en dörr, men
hvart kunde den gå? Fanns det något
skåp eller någon garderob där bakom”?
Ann-Marie dunkade i väggen. Den
gaf ifrån sig ett doft ljud. Tänk, att
hon icke alls märkt den där dörren
förut, men tapeten var så brokig, att
den förvillade ögat.
Hon öppnade sin dörr och gick
tvärt öfver den stora tamburen in till
Jeanne, hvilkens rum låg bredvid
Axelinas.
"’Hör du, Jeanne, hvad är det för
en dörr i väggen vid kakelugnen? Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
