Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
monson, det är Stockholms rikaste karl,
sägs det.”
”TJaså,” svarade Marianne, utan
vidare intresse. .
”"De bo vid Narvavägen,
förskräckligt elegant. Det är tjuguåtta rum i
huset, ”” säger kokerskan. ”De ha eget
hus, precis som det här, men det är
skillnad ändå, förstås. Fast han
började med två tomma händer, alldeles
som konsuln. Jag tror sannerligen, att
veden ä sur.” Mina blåste, så att
kinderna sågo ut som ett par luftballonger.
"Di säger, att unga herr
Ljungström skall ha fröken Salomonson,’”
fortfor hon om ett ögonblick.
”Löjtnanten?” frågade Marianne
ofrivilligt.
”"Den? Nej, herr Magnus.
Löjtnanten, han skall väl ha fröken
Berthelsen, kan jag tänka mig. Men har
fröken sett en så ful människa förr?’”
”Inte är hon vacker,” svarade
Marianne tankspridd. Hon kom att
undra, hur fröken Salomonson såg ut.
"’Jag höll på att flatskratta, när jag
fick se henne första gången,’” fortfor
Mina. ”Hon kom klifvande som en
dragon i sina blankskinnskängor, och
armarna håller hon som ett par
grytkrokar. Men hon skall ju vara så rik,
och då gör det väl ingenting. Fast
inte tror jag, att konsulinnan är så
förtjust, som det låter. Och fröknarna
göra då ingenting annat än skoja med
henne. ”
”Jaså, ” sade Marianne med mera
intresse.
"’Jo jo men. Och löjtnantens gode
vän, baron Klewe, frågade i går, hvar
brandskåpet fanns. Jag förstår nog,
hvad han menade. Fröken Axelina
skrattade och löjtnanten också.’”
Mina steg upp.
"Hur visste Mina, att jag var
389
sjuk? ” frågade Marianne, när hon tog
upp vedbäraren för att gå.
”Det sade herr Magnus. Han bad
konsulinnan skicka ner mig med mat.
Och han hällde själf ut det, som var
kvar i fruktskålen från middagen, på
assietten på brickan. Jag kommer ner
om en stund.”
Mina dröjde nästan en timme.
Marianne satt och stirrade in i brasan,
som brann med flammande rödt sken.
Hon kände sig bättre i hufvudet och
frös icke längre. Det var skönt att
sitta vid brasan, när man hörde, hur
regnet smattrade mot fönstren. Ute
var det nästan mörkt, men Marianne
brydde sig icke om att tända lampan.
Det gick så bra att fundera i det röda
skenet från elden.
Han var i alla fall snäll, Magnus
Ljungström, och hon hade icke väntat,
att han skulle tänka på, om hon var
hungrig eller icke. Men han hade icke
sett mild ut, när han fick höra, att
pojken hade gått till apoteket. Han
kunde vara otålig och barsk, det var
säkert. Det var då väl, att herr
Wennmark varit ute, så att icke han också
behöft se, att hon grät. Men hon hade
verkligen icke kunnat rå för det. Det
var den där rysliga skrifmaskinen.
Hur kunde fröken Salomonson se
ut, undrade hon sedan. Var det möjligt,
att Magnus Ljungström kunde vara kär
i någon, och kunde någon vara kär i
honom ”?
Det ljöd steg i trappan där ute. Det
var väl konsulns, som skulle åka bort.
Hon hörde hur det frasade af
sidenkjolar förbi dörren. Det var förstås
konsulinnan. Hon skramlade alltid,
som om hon varit klädd i papper.
”Nå, kommer du sedan då,
Magnus?” Det var konsulinnan, som
ro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
