Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
pade där nere genom dörren till
kontoret.
Marianne ansträngde ofrivilligt sina
öron, men hon kunde icke uppfatta
svaret. I alla fall måtte det icke ha
varit riktigt tillfredsställande, ty
konsulinnan ropade tillbaka:
”Nog kunde du väl låta brefven
ligga, för en gångs skull. Men inte
senare än nio, hör du det?”
Dörren stängdes, och om ett litet
ögonblick rullade konsulns eleganta
kupé på sina mjuka gummihjul bort i
hällregnet.
Tänk, att han satt och skref bref
än, och det fastän han var bjuden till
henne! Det var en obegriplig
karaktärsfasthet. Marianne funderade ett
ögonblick, om hon skulle gå ner och
öfverta hans arbete, men hon kände,
att hon knappt skulle orka med det.
Men sedan hon ätit, kände hon sig
bättre. Hon baddade sitt ansikte med
eau-de-cologne och kammade sig.
Därefter gick hon ner på kontoret.
Magnus satt vid hennes egen pulpet
och skref. Han såg upp, när hon
kom in.
”"Hvad nu då?” utbrast han
förvånad.
”Jag är bättre nu,” svarade
Marianne, ”och jag tänkte, att jag kunde
göra det, som var kvar.”
Magnus betraktade henne. Han
märkte plötsligt, att hon blifvit mager
på de tre veckor, hon varit på kontoret.
Han såg på henne så granskande, att
hon blef röd öfver hela ansiktet.
”Nej, jag vill inte, att ni skall göra
det ni inte orkar, ” svarade han. ”Men
om ni vill ta och kopiera de här fyra
brefven.”
Det var snart gjordt, och Marianne
lade dem framför honom.
,
ULRIK UHLAND
”Är det ingenting mera?” frågade
hon.
”Nej, ” svarade Magnus, men
plötsligt fick han ett infall. ”Kan ni spela
kort? ” frågade han.
”"Spela kort?” Marianne var
förvånad, och det hördes på rösten. Hvad
menade han?
”’Jo, ser ni,” svarade Magnus,
”gamle grosshandlaren sitter där uppe
alldeles ensam i kväll. Jag brukar
annars spela med honom, men i kväll
skall jag bort.”
"Och träffa fröken Salomonson,’’
tillade Marianne i tankarna.
”Skulle ni inte vilja hålla honom
sällskap? Han har så långsamt där
uppe. ”
”Men jag kan inte spela kort.”
Marianne log, och Magnus tänkte åter
på bysten på piedestalen i salongen.
Hon kunde se så tjufpojksaktig ut.
”Kan ni ingenting alls, som kan
fördrifva tiden?’” Han tuggade
fundersamt på sitt pennskaft.
"Jag kan spela piano,” svarade
Marianne, ”’om det duger?”
Magnus såg plötsligt helt belåten ut.
”"Han är tokig i musik. Det var
alldeles utmärkt. Men han är kinkig
på musik. Spelar ni bra?”
"Spela kan jag bäst af allting,”
sade Marianne med stort lugn, och
Magnus kände sig med ens öfvertygad.
Det var underligt, men när fröken Bach
sade någonting just med det tonfallet,
föll det honom icke in att tvifla.
”"Vill ni vänta, medan jag skrifver
slut på det här brefvet, så skall jag
gå upp och presentera er för gubben.’’
”"Då går jag upp till mig efter litet
noter först, ” sade Marianne och gick.
Grosshandlaren satt vid det runda
mahognybordet framför
sängkammarsoffan och rökte pipa. Han hade
pati
,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
