Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
”Nej,” svarade hon till sist, då
han tycktes vilja vänta, till dess hon
yttrat sig.
”Trettiosex skilling om dagen. Men
det var andra tider det, fast nog fick
man ge precis lika mycket då som nu
för en tunna potatis. Nå, kan hon spela
Beethoven ?”
”Åja, det kan jag.”
”"God natt, farbror,’” inföll Magnus.
”Jag måste gå ner och arbeta ett slag,
innan jag går.”
””God natt,”” svarade gosshandlaren.
"Men hör du, Magnus.”
))Ja.,)
”Kan du säga mig, hvad det är för
ett rakande i torntrappan om
nätterna ?”
”T torntrappan ?” sade Magnus
förvånad.
"Ja, det låter, som om folk gick
där.”
”Det var konstigt,”” sade Magnus.
"Hvad kan det vara. Har fröken Bach
hört någonting ?”
”Nej, ” svarade Marianne med
bortvändt ansikte. ”Hvad är det för en
trappa ?”
"Den, som går förbi frökens
innersta rum. Fröken har väl sett
tapetdörren ?”
”Ja, men den går inte att öppna.
Och jag visste inte, att det var någon
trappa där.”
Hon stod vid pianot och bläddrade i
noterna, och hon vände sig icke om.
”Det är råttor, kanhända,” sade
Magnus.
Grosshandlaren sade ingenting. Han
rökte på sin pipa med halfslutna ögon.
”Farbror kan höra efter, om det
hörs någonting i natt,’”
”Är det råttor, och det är det enda
det kan vara, så få vi väl täppa till
hålen.”
”9
sade Magnus. .
ULRIK UHLAND
Magnus gick, och Marianne började
spela. Hon spelade utmärkt, det fattade
grosshandlaren redan vid de första
takterna, och han nickade för sig själf.
Men han sade ingenting, och Marianne
spelade den ena sonaten efter den
andra. Hon njöt af att ha ett tillfälle
att spela, ty hon hade bittert känt
saknaden efter ett piano under dessa tre
veckor.
"Hör nu,” sade grosshandlaren,
när hon hade slutat en sonat, ”hon
tycker om att spela, kan jag förstå ?”
”’Ja,” svarade Marianne.
”Och ser hon, jag tycker om att
höra på. Om vi skulle slå oss ihop.”’
Han såg på Marianne, som
frågande betråktade honom.
”Om hon skulle komma upp hvar
kväll och spela, så kunde hon få en
femtiolapp extra i månaden.”
- Marianne rodnade af öfverraskning.
”Jag kan komma ändå,” svarade
hon tveksamt. Hon tyckte, att han var
en besynnerlig gubbe. Femtio kronor,
det var väl icke hans allvar. Hon hade
ju hört Mina säga, att han var så snål.
”Man skall aldrig göra någonting
för inte,” sade grosshandlaren, ”för
då är man dum.” =
”"Ja, det kan hända,”” svarade
Marianne med ett småleende, ”men då är
jag hellre det, än jag tar betaldt för
att jag spelar. Det är ett nöje för mig.”
”"Då kanske vi öka på till sextio
då, om hon vill?” -. Grosshandlaren
bolmade på sin pipa, medan han
oafvändt betraktade Marianne. Hon
undrade plötsligt om han var rätt klok.
Han såg så besynnerligt på henne.
”Nej, ”” sade hon lugnt. ”Jag vill
inte ha ett öre. Men jag skall gärna
komma upp ändå om kvällarna. Vi
skulle ju kunna göra så, om
grosshandlaren vill, att jag spelar och
gross
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
